Jag brukar försöka se till att tankar som produceras i mitt huvud får passera ett par hinder innan de når talcentrum. På så vis brukar de dummaste och minst genomtänkta sållas bort på vägen eftersom de inte lyckas ta sig förbi alla vakter i tankelabyrinten, som ställer kontrollfrågor om de verkligen bör passera ut.
Trötthet och svallande hormoner är dock eländiga jäklar, som förutom att ligga bakom många av tankarna, också kan förse dem med genvägar ut genom labyrinten, så att de lyckas nå talcentrum utan att ha passerat spärrvakterna.
Å vilket elände de kan ställa till med när de lyckas med det!
Idag funderar jag om dumstrut eller skamvrån är bästa straffet för bovarna för deras jobb igår. Hädanefter ska de minsann få tampas med en mer svårgenomtränglig labyrint!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nåt som är nästan ännu värre är när det inte når talcentrum utan snubblar över bloggosfären på vägen upp till hjärnan. Det är alldeles för lätt att bara pladdra ut nåt som känns väldigt rätt för stunden, men som dagen efter känns väldigt olämpligt... Och det skrivna finns liksom kvar mycket längre än de sagda orden. Svart på vitt.
Usch. Hormoner...
Skicka en kommentar