Jag har nog aldrig varit så glad över att ha hundvännen som jag kommit att kalla Yrvädret i närheten som nu. När världen känns jobbig och döden hemsk och oförståelig är hundlekar istället väldigt enkla och behagliga. Jag kan inte låta bli att le åt hans energiska skutt och tvära inbromsningar och jag kastar leksaker om och om igen.
När vi lekt färdig tittar han på mig med sina snälla bruna ögon och strax har han satt sig intill och lagt sitt huvud i mitt knä, precis som om det var alldeles självklart att jag behöver tröst. Å då kommer tårarna igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Slumpade in på din blogg och berördes. Jag beklagar sorgen.
Jag förlorade min älskade morfar för många år sedan, men rätt vad är så känns det som om han ändå finns här hos oss. Det är en märklig känsla, men jag lever med tron att han finns här och ser oss, även om vi inte alltid kan se honom.
Med en tröstande kram till dig över cyberrymden. Hälsningar från
Catrin Mattsson
Min lilla tösabit kommer farande i full galopp så fort jag höjer röstvolymen, börjar gråta eller på annat sätt inte låter som jag skall. Lite kul är det att se henne försöka putsa min päls och ta hand om mig, när hon har en tratt i vägen. Då kommer leendet trots allt..
Djur kan vara ganska trösterika ibland. Och det är skönt att ha tillgång till en kravlöst älskande varelse när sorgen är som störst...
Ta hand om dig!
Kram
Jag blir hemskt ledsen för din skull och beklagar sorgen.. Det är verkligen tur att man har sitt husdjur som tröst i såna stunder, de känner ju alltid av att man mår dåligt och håller sig i närheten på ett sätt som människor har svårt att göra utan att bli för "på".. Hoppas yrvädret kan få dig att må väldigt bra väldigt snart!
Men neeej Anna, vilken värdelös inledning på julen!
Fan. =(
Jag är så ledsen för din skull.
Tack så mycket för era ord - de värmer!
God Jul Anna!
God Jul, Anna!
Skicka en kommentar