What a wake-up call eller Hon som försvann

Ok, brutal honesty is good, right? Here we go - the story of my saturday night:

Jag var glad att jag omprövade mitt beslut att bege mig till Stockholm i lördags. Festen för nyblivna 30-åringen var riktigt trevlig och festfolket likaså. Den omtalade tuttårtan var inte bara strålande fin, den var också kanongod! Jag ångrar mig nåt grymt att jag inte tog ett par bitar till av den. Ner i min mage for istället desto fler shots av all den sprit som fanns på festen, som la sig uppepå det jag hällt i mig innan dess. Å det var inga problem så länge jag var på festen. Då var jag på strålande humör, tyckte chokladvodkan jag hittade var supergod och sällskapet - ja det kunde jag verkligen inte klaga över. När värdinnan frågade om vi ville dra vidare, ja då minns jag att jag inte var sen att instämma.

Jag fick höra att de andra i sällskapet tappat bort mig nästan direkt när vi kommit till utestället, och det förvånar mig faktiskt inte det minsta - jag tappade bort mig själv redan när vi lämnade första festlokalen.

Jag hittade mig själv vid ett par tillfällen under kvällen. Vid en bar. Vid en trapp. Vid en bankomat fumlandes med kort som inte alls ville gå i de smala springorna och en taxichaufför strax bakom mig som envisades med att inte lämna mig i fred. Förklaringen till det sista var ju givetvis logisk - jag var skyldig honom pengar... Just då tyckte jag dock mest att han var irriterande - jag hade ju fullt upp med att försöka fokusera på den blå lådan framför mig och trycka rätt på knapparna.

Hur jag hittade honom och hamnade i hans bil vet jag inte. Lika lite koll har jag på när jag lämnade utestället, eller vad klockan var när jag kom hem. Om det var av ren barmhärtighet som taxichauffören såg till att jag hamnade i taxibilen en gång till* och körde mig fram till vandrarhemmet där jag skulle sova eller om det var chansen att tjäna mer pengar vet jag inte heller. Hem kom jag i alla fall.

Väl på vandrarhemmet lyckades jag hitta nyckeln, kom in i rummet, fick med mig tandborsten och begav mig mot badrummet. När jag kom tillbaka till rumsdörren var nyckeln som bortblåst. Hur jag än letade** hittade jag den inte***. Så vad göra? Jo, jag bankar på dörren... Jag hoppas att jag var tyst och smidig när jag väl kom in på rummet, för att kompensera för mitt bankande, men jag tvivlar på det. Jag hade förstånd nog att inte tända lyset, men det gjorde å andra sidan att jag hade större besvär**** att hitta stegen och komma upp i överslafen. Å att jag rumstrerat om en del framgick väldigt klart när jag vaknade på morgonen och såg att jag placerat kläder lite varstans i rummet. Vad mina sänggrannar, däribland en gammal dam, tänkte om mig är jag glad att jag slapp höra och lika glad är jag att sannoliheten att jag behöver träffa dom igen är liten.

Gladast är jag dock över att jag kom hem helskinnad! Å att jag inte lyckats slarva bort varken mobilen, kameran, plånboken eller nåt av dess innehåll*****. Lördagnatten kvalar in bland mina absolut värsta fyllor och fungerade som ett wake-up call av sällan skådat slag. Att tappa kontrollen i sin egen stad där man hittar med förbundna ögon eller där man har sällskap är en sak. Att göra det själv, i stadsdelar av huvudstaden där man aldrig varit, i ett tillstånd som det jag var i - ja det är skrämmande.

Så, jag gissar att jag inte förvånar någon om jag säger att jag skrivit nykterhetslöfte med mig själv på obestämd tid framöver.

Men - och det är ett nog så viktigt men - förutom ovanstående minnen (eller avsaknaden av dom) tar jag givetvis också med mig minnet av den trevliga festen och alla kvällens betydligt trevligare intryck! :)

(...å alla tips som kan fylla i mina luckor tas tacksamt emot - den enda ledtråd jag har är ett kvitto från baren från tvåtiden. Av beloppet att döma köpte jag i alla fall bara åt mig själv. Mobilen innehöll inga konstigheter på morgonen efter heller och det är nog så bra det...)

----

*) som sagt, jag vet inte vart jag åkte ifrån eller till första gången...
**) i mitt tillstånd hade jag nog kunnat leta efter nåt stort som en fotboll, och ändå missat...
***) Vart nyckeln var? Tja, morgonen efter så låg den på en hylla i badrummet...
****)ja, kan jag inte få skylla på att det var för att det var mörkt?
*****) Men att döma av den oordning som rådde i plånboken dagen efter, och att kreditkortet****** låg löst i väskan, så hade nog marginalerna kunnat vara betydligt större...
******) Varför hade jag ens med mig det?!