Nu är det grått

I fredags kväll kollade jag på de sista avsnitten på säsong två av Grey's anatomy. Jag har skjutit på att se dem sen senast jag bloggade om det. Å jag grät, precis som väntat. Mer oväntat var dock att jag skulle gråta så mycket. Hela muren som jag använt för att kapsla in den senaste tidens känslor brast fullständigt. Fram kom känslor så starka att de överraskade mig och som sedan dess har präglat helgen.

Alldeles utmattad, med ett sömnbehov stort som att jag skulle kunna sova i dagar, en känsla av otillräcklighet och prestationsångest, en saknad av människor som står mig nära, en längtan efter någon att ha vid min sida i de alla vindar av förändringar som blåser, en bitterhet över att jag gett lillfingret till människor som nu vill ha hela mig och vill att jag ska öppna mig på kommando men som jag inte alls vill ge mig till, men framför allt en känsla av ensamhet som gör ont och skrämmer mig, och närmast påminner om den känsla jag hade under den natten när jag kände mig totalt skyddslös.