S fortsätter med att säga men du är ju inte ensam. Å det är sant, jag är inte ensam. Men det känns så när jag gått vilse bland de som tar och begär men inte ger. De speciella finns ju där, jag måste bara påminna mig om vilka de är. Att de inte alls är sådana, utan att de ger mig mycket. Att de faktiskt är mina lyckopiller och att det är de jag ska bry mig om. Å när jag minns det, då är jag inte det minsta ensam.
... som E som ser mig när jag pratar med honom. Han ser mig och ingen annan och lyssnar. Å jag blir som alltid överrumplad av att han ger mig full uppmärksamhet, att jag inte behöver skynda med det jag vill säga, att jag inte behöver dela uppmärksamheten med det som sker runt omkring. Då blir jag lugn, då hinner jag med att tänka och då kan jag svara precis så ärligt som han förtjänar. Å när han säger jag håller tummarna för dig innan vi skiljs åt och han tittar på mig som att alla runt omkring bara försvinner och det just då bara är jag som är viktig, då märker jag att han menar varje ord av vad han säger.
... som KG som kan följa i mina associationskedjor och tankebanor som få andra. Som gör mig alldeles lycklig över att jag inte behöver förklara utan bara hakar på, och kommer med nya ordvändningar och nya tankespår som om det inte alls vore någonting speciellt utan snarare helt naturligt. Å tiden den försvinner fort, fort varje gång och jag glömmer bort min trötthet och han får mig att skratta ända nerifrån tårna trots att världen alldeles nyss var grå.
... som S som kan riva mina ridåer när jag försöker lura mig själv och som hör vad jag menar även fast jag säger något annat. Som vågar utmana och komma med repliker och ger mig tankeställare och som bara finns där, alltid.
... och som de andra än så länge bokstavslösa, men likväl betydelsefulla, som även de bidrar till att min grop är grå, inte svart, och som gör att jag kommer hitta vägen upp ur gropen igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ibland måste man stanna upp och tänka efter riktigt noga för att minnas alla guldkorn som faktiskt finns bland gråstenarna i bekantskapskretsen.
Och att reflektera över vad orden Nej och integritet betyder.
Skönt att se att du har vänner med kvalité runt dig också. =) Kram på dig!
Ja, du vet vad jag tycker om grått ;)
Åååh, den där gråa gropen är inte alls kul. :S Men då är det en himla lycka att ha sådana vänner, det är då man behöver dem som bäst o låter man dem bara komma nära när man är i den där gropen så brukar det vara lättare att ta sig ur den. *kram*
Mr: Jodå, å som vanligt så föredrar jag min gråskala framför ditt svart-eller-vitt :)
Levande och Torpedo: Tack! Precis så är det! Å jag är grymt tacksam över mina guldkorn :) Kram!
Skicka en kommentar