"Du är ju för snäll!"

Jag berättar för S om den gråa grop jag hamnat i, om att jag känner mig ensam och att människor jag inte vill ge mig själv till drar i mig från alla håll, och han svarar att jag är för snäll. Å han har rätt, som han brukar ha. Jag är för snäll, för flexibel, för anpassningsbar. Någonstans där på vägen händer det att jag tappar bort vad jag själv vill, vad jag behöver, vad som är viktigt för mig när jag är för fokuserad på andras behov, på andras känslor, på andras önskemål.

Det har hänt alldeles för ofta den senaste tiden.

Å hur slutar det? Jo, med att jag känner mig som en utmattad urvriden disktrasa... Dags för bättring.