Ibland behövs det så lite för att göra mig riktigt glad - som att få somna omedelbums och sova nio timmar oavbrutet.
torsdag, november 30, 2006
Mina favoriter har blitt fler
onsdag, november 29, 2006
Usch, usch, usch!
Det där hindra-mig-från-att-somna-när-jag-vill-och-behöver-monstret har verkligen bosatt sig i min kropp de senaste veckorna. Efter att det stört mig tre nätter i rad är jag nu mer än lovligt förbannad och less! Hur svårt kan det vara egentligen att bara få lägga huvudet på kudden och somna in?!
Det där monstret gör att kroppen blir alldeles förvirrad - hur var det nu igen man gjorde när man somnade? Istället blir kroppen nervös, stressad, magen krampar och hjärtat klappar fort, fort. Å jag tycker synd om mig själv, vill mest bara krypa ihop i en liten boll och det känns alldeles hopplöst - kommer jag aldrig få sova?
Men så fort stressen släpper så vet jag att jag inte kommer behöva fundera på hur det var man gjorde när man bara la huvudet på kudden, slappnade av och somnade in - det kommer komma av sig själv. Å jag är väldigt tacksam över att huvudet fungerar riktigt bra fortfarande, att kroppen gör det den ska och inte klappat ihop och att jag på det hela taget överlever trots liten sömn. Jag vet också att det bästa sättet att mota bort det elaka monstret är att få undan allt som stressar fortast möjligt. Så det är precis vad jag tänker göra, för gud vad skönt det vore att få bara sooooova!
Det där monstret gör att kroppen blir alldeles förvirrad - hur var det nu igen man gjorde när man somnade? Istället blir kroppen nervös, stressad, magen krampar och hjärtat klappar fort, fort. Å jag tycker synd om mig själv, vill mest bara krypa ihop i en liten boll och det känns alldeles hopplöst - kommer jag aldrig få sova?
Men så fort stressen släpper så vet jag att jag inte kommer behöva fundera på hur det var man gjorde när man bara la huvudet på kudden, slappnade av och somnade in - det kommer komma av sig själv. Å jag är väldigt tacksam över att huvudet fungerar riktigt bra fortfarande, att kroppen gör det den ska och inte klappat ihop och att jag på det hela taget överlever trots liten sömn. Jag vet också att det bästa sättet att mota bort det elaka monstret är att få undan allt som stressar fortast möjligt. Så det är precis vad jag tänker göra, för gud vad skönt det vore att få bara sooooova!
fredag, november 24, 2006
Extra kvalificerad fotograf?
Så gott som dagligen passerar jag en fotoaffär på min väg hem. Inför jul har de nu satt upp en affisch på dörren till affären med en text som lyder:
Det "lackar" mot jul.
Bäst i stan på barnbilder.
6-barnspappan Xxx ordnar julklappsbilden
å så en bild på fotografen med en kamera i handen bredvid.
Å då funderar jag:
Vad har det faktum att han satt sex barn till världen med hans förmåga att ta barnbilder att göra?
... å varför, varför citationstecken kring lackar?
Det "lackar" mot jul.
Bäst i stan på barnbilder.
6-barnspappan Xxx ordnar julklappsbilden
å så en bild på fotografen med en kamera i handen bredvid.
Å då funderar jag:
Vad har det faktum att han satt sex barn till världen med hans förmåga att ta barnbilder att göra?
... å varför, varför citationstecken kring lackar?
God morgon!
Rrrring rrring rrring!
Alldeles nyvaken rycker jag till av att mobilen ringer. Efter en snabb koll på klockan konstaterar jag att arbetsdagen börjat - det kan alltså vara om en intervju! Jag sträcker mig raskt efter mobilen, men istället för att svara med ett piggt Ja det är Anna fumlar jag med den så den åker i golvet. Jag hänger mig ur sängen och får tag i den bara för att se att hela knappsatsen låst sig och displayen envist lyser 1 missat samtal. Efter lite mera fumlande får jag igång den igen och hinner lagom bläddra fram till missade samtal och se att det var mormor som ringde innan det ringer på nytt.
Mormor: Vardetdusomringdenyss?
Anna: Nää, nä jag har inte ringt.
Mormor: Förjagskatillvårdcentralenochkollablodtrycketnu.
Anna: Ehh, jaha.. ok. Ja, nej, det var inte jag som ringde
Mormor: Jagkanringanärjagärhemmaigen. Gårdetbra?
Anna: Eh, ja.. Ja, det går bra.
och så lägger hon på igen.
Å medan jag försöker vakna till funderar jag på om samtalet handlade om liv eller död, eller om det bara var mormor som var inne i sitt vanliga jag-har-svårt-att-hantera-den-här-mobilen kombinerat med det-är-ju-så-dyrt-att-ringa-från-den, vilket alltid leder till jag-blir-så-stressad-att-jag-pratar-extra-fort.
Alldeles nyvaken rycker jag till av att mobilen ringer. Efter en snabb koll på klockan konstaterar jag att arbetsdagen börjat - det kan alltså vara om en intervju! Jag sträcker mig raskt efter mobilen, men istället för att svara med ett piggt Ja det är Anna fumlar jag med den så den åker i golvet. Jag hänger mig ur sängen och får tag i den bara för att se att hela knappsatsen låst sig och displayen envist lyser 1 missat samtal. Efter lite mera fumlande får jag igång den igen och hinner lagom bläddra fram till missade samtal och se att det var mormor som ringde innan det ringer på nytt.
Mormor: Vardetdusomringdenyss?
Anna: Nää, nä jag har inte ringt.
Mormor: Förjagskatillvårdcentralenochkollablodtrycketnu.
Anna: Ehh, jaha.. ok. Ja, nej, det var inte jag som ringde
Mormor: Jagkanringanärjagärhemmaigen. Gårdetbra?
Anna: Eh, ja.. Ja, det går bra.
och så lägger hon på igen.
Å medan jag försöker vakna till funderar jag på om samtalet handlade om liv eller död, eller om det bara var mormor som var inne i sitt vanliga jag-har-svårt-att-hantera-den-här-mobilen kombinerat med det-är-ju-så-dyrt-att-ringa-från-den, vilket alltid leder till jag-blir-så-stressad-att-jag-pratar-extra-fort.
onsdag, november 22, 2006
Var det så uppenbart?
Vissa dagar när jag kliver utanför dörren får jag mer uppmärksamhet och blinkningar än andra dagar, vilket fick mig att fundera över vad tusan det var frågan om. Efter att jag metodiskt gått igenom alla tänkbara faktorer förklarade jag gåtan löst - allt pekade på ett par av mina jeans. Jajjemen, å det är inte det att de sitter snyggt. Nä, det måste vara det som finns på insidan av dem som gör det.
Jag har nämligen sytt dit lappar på insidan av jeansen för att lappa igen de hål som uppstått, och lyckades sy dit lite större lappar än nödvändigt vilket gjorde att tygkanterna på bitarna sticker upp i grenen. Dessa tygkanter retas med mig så fort jag rör på mig. De har dock inte samma effekt som trosorna som Miss Weirdo * bloggade om**. Nä, mina jeans nöjer sig med att retas...
Att döma av uppmärksamheten kan jag visst inte dölja vad som försiggår nåt vidare, utan det måste stå Kåt Anna skrivet över hela mig.
Miss Weirdo's kompis slängde sina trosor efter att hon upptäckt deras effekt. Frågan är nu vad jag gör med mina jeans...
----
* numera kräver hon login.
** trosorna var ett par trosor som hennes kompis haft på sig och som gick under benämningen "kåttrosor" eftersom de framkallade orgasmer bara hon rörde på sig...
Jag har nämligen sytt dit lappar på insidan av jeansen för att lappa igen de hål som uppstått, och lyckades sy dit lite större lappar än nödvändigt vilket gjorde att tygkanterna på bitarna sticker upp i grenen. Dessa tygkanter retas med mig så fort jag rör på mig. De har dock inte samma effekt som trosorna som Miss Weirdo * bloggade om**. Nä, mina jeans nöjer sig med att retas...
Att döma av uppmärksamheten kan jag visst inte dölja vad som försiggår nåt vidare, utan det måste stå Kåt Anna skrivet över hela mig.
Miss Weirdo's kompis slängde sina trosor efter att hon upptäckt deras effekt. Frågan är nu vad jag gör med mina jeans...
----
* numera kräver hon login.
** trosorna var ett par trosor som hennes kompis haft på sig och som gick under benämningen "kåttrosor" eftersom de framkallade orgasmer bara hon rörde på sig...
Följetongen om spam-sms, del 3
Jag har förstått att det är många som följer följetongen om spam-sms med spänning och som enkom kommer hit för den, så för er skull publicerar jag nu del 3:
För Bra! mer diskret ä vibratorn: ultraljudsringsignalen anti-äldre som de vuxna inte hör! installera den snabbt! skicka ULTRA till 72626 (20 sek)
Som kan noteras innehåller även denna del i följetongen samma säljande formuleringar som de föregående och även denna gång har versaler använts endast där det verkligen har betydelse. Är det inte ett imponerande arbete som ligger bakom så säg!
För Bra! mer diskret ä vibratorn: ultraljudsringsignalen anti-äldre som de vuxna inte hör! installera den snabbt! skicka ULTRA till 72626 (20 sek)
Som kan noteras innehåller även denna del i följetongen samma säljande formuleringar som de föregående och även denna gång har versaler använts endast där det verkligen har betydelse. Är det inte ett imponerande arbete som ligger bakom så säg!
måndag, november 20, 2006
Me and my happy pills
S fortsätter med att säga men du är ju inte ensam. Å det är sant, jag är inte ensam. Men det känns så när jag gått vilse bland de som tar och begär men inte ger. De speciella finns ju där, jag måste bara påminna mig om vilka de är. Att de inte alls är sådana, utan att de ger mig mycket. Att de faktiskt är mina lyckopiller och att det är de jag ska bry mig om. Å när jag minns det, då är jag inte det minsta ensam.
... som E som ser mig när jag pratar med honom. Han ser mig och ingen annan och lyssnar. Å jag blir som alltid överrumplad av att han ger mig full uppmärksamhet, att jag inte behöver skynda med det jag vill säga, att jag inte behöver dela uppmärksamheten med det som sker runt omkring. Då blir jag lugn, då hinner jag med att tänka och då kan jag svara precis så ärligt som han förtjänar. Å när han säger jag håller tummarna för dig innan vi skiljs åt och han tittar på mig som att alla runt omkring bara försvinner och det just då bara är jag som är viktig, då märker jag att han menar varje ord av vad han säger.
... som KG som kan följa i mina associationskedjor och tankebanor som få andra. Som gör mig alldeles lycklig över att jag inte behöver förklara utan bara hakar på, och kommer med nya ordvändningar och nya tankespår som om det inte alls vore någonting speciellt utan snarare helt naturligt. Å tiden den försvinner fort, fort varje gång och jag glömmer bort min trötthet och han får mig att skratta ända nerifrån tårna trots att världen alldeles nyss var grå.
... som S som kan riva mina ridåer när jag försöker lura mig själv och som hör vad jag menar även fast jag säger något annat. Som vågar utmana och komma med repliker och ger mig tankeställare och som bara finns där, alltid.
... och som de andra än så länge bokstavslösa, men likväl betydelsefulla, som även de bidrar till att min grop är grå, inte svart, och som gör att jag kommer hitta vägen upp ur gropen igen.
... som E som ser mig när jag pratar med honom. Han ser mig och ingen annan och lyssnar. Å jag blir som alltid överrumplad av att han ger mig full uppmärksamhet, att jag inte behöver skynda med det jag vill säga, att jag inte behöver dela uppmärksamheten med det som sker runt omkring. Då blir jag lugn, då hinner jag med att tänka och då kan jag svara precis så ärligt som han förtjänar. Å när han säger jag håller tummarna för dig innan vi skiljs åt och han tittar på mig som att alla runt omkring bara försvinner och det just då bara är jag som är viktig, då märker jag att han menar varje ord av vad han säger.
... som KG som kan följa i mina associationskedjor och tankebanor som få andra. Som gör mig alldeles lycklig över att jag inte behöver förklara utan bara hakar på, och kommer med nya ordvändningar och nya tankespår som om det inte alls vore någonting speciellt utan snarare helt naturligt. Å tiden den försvinner fort, fort varje gång och jag glömmer bort min trötthet och han får mig att skratta ända nerifrån tårna trots att världen alldeles nyss var grå.
... som S som kan riva mina ridåer när jag försöker lura mig själv och som hör vad jag menar även fast jag säger något annat. Som vågar utmana och komma med repliker och ger mig tankeställare och som bara finns där, alltid.
... och som de andra än så länge bokstavslösa, men likväl betydelsefulla, som även de bidrar till att min grop är grå, inte svart, och som gör att jag kommer hitta vägen upp ur gropen igen.
söndag, november 19, 2006
"Du är ju för snäll!"
Jag berättar för S om den gråa grop jag hamnat i, om att jag känner mig ensam och att människor jag inte vill ge mig själv till drar i mig från alla håll, och han svarar att jag är för snäll. Å han har rätt, som han brukar ha. Jag är för snäll, för flexibel, för anpassningsbar. Någonstans där på vägen händer det att jag tappar bort vad jag själv vill, vad jag behöver, vad som är viktigt för mig när jag är för fokuserad på andras behov, på andras känslor, på andras önskemål.
Det har hänt alldeles för ofta den senaste tiden.
Å hur slutar det? Jo, med att jag känner mig som en utmattad urvriden disktrasa... Dags för bättring.
Det har hänt alldeles för ofta den senaste tiden.
Å hur slutar det? Jo, med att jag känner mig som en utmattad urvriden disktrasa... Dags för bättring.
Nu är det grått
I fredags kväll kollade jag på de sista avsnitten på säsong två av Grey's anatomy. Jag har skjutit på att se dem sen senast jag bloggade om det. Å jag grät, precis som väntat. Mer oväntat var dock att jag skulle gråta så mycket. Hela muren som jag använt för att kapsla in den senaste tidens känslor brast fullständigt. Fram kom känslor så starka att de överraskade mig och som sedan dess har präglat helgen.
Alldeles utmattad, med ett sömnbehov stort som att jag skulle kunna sova i dagar, en känsla av otillräcklighet och prestationsångest, en saknad av människor som står mig nära, en längtan efter någon att ha vid min sida i de alla vindar av förändringar som blåser, en bitterhet över att jag gett lillfingret till människor som nu vill ha hela mig och vill att jag ska öppna mig på kommando men som jag inte alls vill ge mig till, men framför allt en känsla av ensamhet som gör ont och skrämmer mig, och närmast påminner om den känsla jag hade under den natten när jag kände mig totalt skyddslös.
Alldeles utmattad, med ett sömnbehov stort som att jag skulle kunna sova i dagar, en känsla av otillräcklighet och prestationsångest, en saknad av människor som står mig nära, en längtan efter någon att ha vid min sida i de alla vindar av förändringar som blåser, en bitterhet över att jag gett lillfingret till människor som nu vill ha hela mig och vill att jag ska öppna mig på kommando men som jag inte alls vill ge mig till, men framför allt en känsla av ensamhet som gör ont och skrämmer mig, och närmast påminner om den känsla jag hade under den natten när jag kände mig totalt skyddslös.
tisdag, november 14, 2006
Anna rekommenderar...
... en titt på det här videoklippet *! Mitt gråa och väderinspirerade humör försvann omedelbums! :)
----
* Hade Beta blogger velat samarbeta hade jag givetvis lagt in ett klipp här, men icke. Så ni får allt klicka där ovan.
----
* Hade Beta blogger velat samarbeta hade jag givetvis lagt in ett klipp här, men icke. Så ni får allt klicka där ovan.
söndag, november 12, 2006
Dessa intervjuer...
Inte nog med att intervjuer och jobbsökande snurrar i huvudet i vaket tillstånd - de dyker även upp nattetid i drömmarna.
Inatt kryddades det hela med att jag var gravid i fjärde-femte månaden med en mage som inte direkt dolde vad det var frågan om. Jag insåg att det ju skulle bli svårt för arbetsgivarna att missa detta och funderade kring om de verkligen skulle anställa mig med tanke på att det var dags för mig att föda efter bara en månad som anställd.
Tolka den om ni vågar.
Inatt kryddades det hela med att jag var gravid i fjärde-femte månaden med en mage som inte direkt dolde vad det var frågan om. Jag insåg att det ju skulle bli svårt för arbetsgivarna att missa detta och funderade kring om de verkligen skulle anställa mig med tanke på att det var dags för mig att föda efter bara en månad som anställd.
Tolka den om ni vågar.
lördag, november 11, 2006
Blues in the night
Kroppen och framför allt huvudet är trötta av allt som snurrat runt omkring och fortfarande pockar på uppmärksamhet. Jag uppbådar min sista energi till att säga nej, inget mer ikväll, vila nu. Å huvudet låter sig övertalas och tystnar.
Jag vill krypa upp i soffan bredvid någon som jag känner mig bekväm med och bara vara utan ansträngning. Jag saknar, men huvudet vill inte brottas med saknad ikväll.
Ur högtalarna strömmar Katie Melua's Piece by piece och kroppen den slappnar av.
Jag vill krypa upp i soffan bredvid någon som jag känner mig bekväm med och bara vara utan ansträngning. Jag saknar, men huvudet vill inte brottas med saknad ikväll.
Ur högtalarna strömmar Katie Melua's Piece by piece och kroppen den slappnar av.
torsdag, november 09, 2006
Stressad och splittrad, inte rådvill
Efter ännu en sömnlös natt i början av veckan lyckades kroppen övertyga mig om att situationen inte fungerar längre. Det var dags att ta tag i och förändra det som splittrar och stressar. Så sedan dess är det precis vad jag ägnat mig åt - jag har funderat, planerat om och fattat nya beslut.
Jag har strukit en kurs som inte gav mig annat än frustration över tid som rann iväg till ingen nytta och irritation över gräslig engelska* och klyschiga fördomar kring det mesta. Istället ska jag avsluta en annan gammal kurs av mer tekniskt slag** som visade sig ha ett nytt och mycket bättre upplägg på tentan. Det visade sig också (skönt nog) möjligt att avsluta både programmeringskursen och tyskakursen jag har kvar innan jul.
Förutom att jag sedan även hunnit med att jobba med exjobbsrapporten har jag blivit kallad till intervju för inte bara ett jobb, utan minst två, på ett och samma intervjutillfälle! Så, jag tror minsann att jag är uppe på banan igen. :)
Imorn förmiddag bär det av upp till Stockholm för den stora intervjun. Håll gärna en tumme eller två...
----
* Jamen, seriöst! Efter att ha behövt lyssna till när han uttalade salary som celery, strange och change som strains och chains, something som somesing, methods som message, eller när han inte komparerade utan sa more rich eller more easy, eller när han sa good to istället för good at, eller när han förstärkte var och vartannat ord med really eller very - ja, då var det än svårare att se förbi hans svamlande försök att säga någonting vettigt.
** vad sägs om moduleringstekniker, positioneringstekniker eller bara allmänt hur mobiler kommunicerar med varandra?
Jag har strukit en kurs som inte gav mig annat än frustration över tid som rann iväg till ingen nytta och irritation över gräslig engelska* och klyschiga fördomar kring det mesta. Istället ska jag avsluta en annan gammal kurs av mer tekniskt slag** som visade sig ha ett nytt och mycket bättre upplägg på tentan. Det visade sig också (skönt nog) möjligt att avsluta både programmeringskursen och tyskakursen jag har kvar innan jul.
Förutom att jag sedan även hunnit med att jobba med exjobbsrapporten har jag blivit kallad till intervju för inte bara ett jobb, utan minst två, på ett och samma intervjutillfälle! Så, jag tror minsann att jag är uppe på banan igen. :)
Imorn förmiddag bär det av upp till Stockholm för den stora intervjun. Håll gärna en tumme eller två...
----
* Jamen, seriöst! Efter att ha behövt lyssna till när han uttalade salary som celery, strange och change som strains och chains, something som somesing, methods som message, eller när han inte komparerade utan sa more rich eller more easy, eller när han sa good to istället för good at, eller när han förstärkte var och vartannat ord med really eller very - ja, då var det än svårare att se förbi hans svamlande försök att säga någonting vettigt.
** vad sägs om moduleringstekniker, positioneringstekniker eller bara allmänt hur mobiler kommunicerar med varandra?
måndag, november 06, 2006
What a wake-up call eller Hon som försvann
Ok, brutal honesty is good, right? Here we go - the story of my saturday night:
Jag var glad att jag omprövade mitt beslut att bege mig till Stockholm i lördags. Festen för nyblivna 30-åringen var riktigt trevlig och festfolket likaså. Den omtalade tuttårtan var inte bara strålande fin, den var också kanongod! Jag ångrar mig nåt grymt att jag inte tog ett par bitar till av den. Ner i min mage for istället desto fler shots av all den sprit som fanns på festen, som la sig uppepå det jag hällt i mig innan dess. Å det var inga problem så länge jag var på festen. Då var jag på strålande humör, tyckte chokladvodkan jag hittade var supergod och sällskapet - ja det kunde jag verkligen inte klaga över. När värdinnan frågade om vi ville dra vidare, ja då minns jag att jag inte var sen att instämma.
Jag fick höra att de andra i sällskapet tappat bort mig nästan direkt när vi kommit till utestället, och det förvånar mig faktiskt inte det minsta - jag tappade bort mig själv redan när vi lämnade första festlokalen.
Jag hittade mig själv vid ett par tillfällen under kvällen. Vid en bar. Vid en trapp. Vid en bankomat fumlandes med kort som inte alls ville gå i de smala springorna och en taxichaufför strax bakom mig som envisades med att inte lämna mig i fred. Förklaringen till det sista var ju givetvis logisk - jag var skyldig honom pengar... Just då tyckte jag dock mest att han var irriterande - jag hade ju fullt upp med att försöka fokusera på den blå lådan framför mig och trycka rätt på knapparna.
Hur jag hittade honom och hamnade i hans bil vet jag inte. Lika lite koll har jag på när jag lämnade utestället, eller vad klockan var när jag kom hem. Om det var av ren barmhärtighet som taxichauffören såg till att jag hamnade i taxibilen en gång till* och körde mig fram till vandrarhemmet där jag skulle sova eller om det var chansen att tjäna mer pengar vet jag inte heller. Hem kom jag i alla fall.
Väl på vandrarhemmet lyckades jag hitta nyckeln, kom in i rummet, fick med mig tandborsten och begav mig mot badrummet. När jag kom tillbaka till rumsdörren var nyckeln som bortblåst. Hur jag än letade** hittade jag den inte***. Så vad göra? Jo, jag bankar på dörren... Jag hoppas att jag var tyst och smidig när jag väl kom in på rummet, för att kompensera för mitt bankande, men jag tvivlar på det. Jag hade förstånd nog att inte tända lyset, men det gjorde å andra sidan att jag hade större besvär**** att hitta stegen och komma upp i överslafen. Å att jag rumstrerat om en del framgick väldigt klart när jag vaknade på morgonen och såg att jag placerat kläder lite varstans i rummet. Vad mina sänggrannar, däribland en gammal dam, tänkte om mig är jag glad att jag slapp höra och lika glad är jag att sannoliheten att jag behöver träffa dom igen är liten.
Gladast är jag dock över att jag kom hem helskinnad! Å att jag inte lyckats slarva bort varken mobilen, kameran, plånboken eller nåt av dess innehåll*****. Lördagnatten kvalar in bland mina absolut värsta fyllor och fungerade som ett wake-up call av sällan skådat slag. Att tappa kontrollen i sin egen stad där man hittar med förbundna ögon eller där man har sällskap är en sak. Att göra det själv, i stadsdelar av huvudstaden där man aldrig varit, i ett tillstånd som det jag var i - ja det är skrämmande.
Så, jag gissar att jag inte förvånar någon om jag säger att jag skrivit nykterhetslöfte med mig själv på obestämd tid framöver.
Men - och det är ett nog så viktigt men - förutom ovanstående minnen (eller avsaknaden av dom) tar jag givetvis också med mig minnet av den trevliga festen och alla kvällens betydligt trevligare intryck! :)
(...å alla tips som kan fylla i mina luckor tas tacksamt emot - den enda ledtråd jag har är ett kvitto från baren från tvåtiden. Av beloppet att döma köpte jag i alla fall bara åt mig själv. Mobilen innehöll inga konstigheter på morgonen efter heller och det är nog så bra det...)
----
*) som sagt, jag vet inte vart jag åkte ifrån eller till första gången...
**) i mitt tillstånd hade jag nog kunnat leta efter nåt stort som en fotboll, och ändå missat...
***) Vart nyckeln var? Tja, morgonen efter så låg den på en hylla i badrummet...
****)ja, kan jag inte få skylla på att det var för att det var mörkt?
*****) Men att döma av den oordning som rådde i plånboken dagen efter, och att kreditkortet****** låg löst i väskan, så hade nog marginalerna kunnat vara betydligt större...
******) Varför hade jag ens med mig det?!
Jag var glad att jag omprövade mitt beslut att bege mig till Stockholm i lördags. Festen för nyblivna 30-åringen var riktigt trevlig och festfolket likaså. Den omtalade tuttårtan var inte bara strålande fin, den var också kanongod! Jag ångrar mig nåt grymt att jag inte tog ett par bitar till av den. Ner i min mage for istället desto fler shots av all den sprit som fanns på festen, som la sig uppepå det jag hällt i mig innan dess. Å det var inga problem så länge jag var på festen. Då var jag på strålande humör, tyckte chokladvodkan jag hittade var supergod och sällskapet - ja det kunde jag verkligen inte klaga över. När värdinnan frågade om vi ville dra vidare, ja då minns jag att jag inte var sen att instämma.
Jag fick höra att de andra i sällskapet tappat bort mig nästan direkt när vi kommit till utestället, och det förvånar mig faktiskt inte det minsta - jag tappade bort mig själv redan när vi lämnade första festlokalen.
Jag hittade mig själv vid ett par tillfällen under kvällen. Vid en bar. Vid en trapp. Vid en bankomat fumlandes med kort som inte alls ville gå i de smala springorna och en taxichaufför strax bakom mig som envisades med att inte lämna mig i fred. Förklaringen till det sista var ju givetvis logisk - jag var skyldig honom pengar... Just då tyckte jag dock mest att han var irriterande - jag hade ju fullt upp med att försöka fokusera på den blå lådan framför mig och trycka rätt på knapparna.
Hur jag hittade honom och hamnade i hans bil vet jag inte. Lika lite koll har jag på när jag lämnade utestället, eller vad klockan var när jag kom hem. Om det var av ren barmhärtighet som taxichauffören såg till att jag hamnade i taxibilen en gång till* och körde mig fram till vandrarhemmet där jag skulle sova eller om det var chansen att tjäna mer pengar vet jag inte heller. Hem kom jag i alla fall.
Väl på vandrarhemmet lyckades jag hitta nyckeln, kom in i rummet, fick med mig tandborsten och begav mig mot badrummet. När jag kom tillbaka till rumsdörren var nyckeln som bortblåst. Hur jag än letade** hittade jag den inte***. Så vad göra? Jo, jag bankar på dörren... Jag hoppas att jag var tyst och smidig när jag väl kom in på rummet, för att kompensera för mitt bankande, men jag tvivlar på det. Jag hade förstånd nog att inte tända lyset, men det gjorde å andra sidan att jag hade större besvär**** att hitta stegen och komma upp i överslafen. Å att jag rumstrerat om en del framgick väldigt klart när jag vaknade på morgonen och såg att jag placerat kläder lite varstans i rummet. Vad mina sänggrannar, däribland en gammal dam, tänkte om mig är jag glad att jag slapp höra och lika glad är jag att sannoliheten att jag behöver träffa dom igen är liten.
Gladast är jag dock över att jag kom hem helskinnad! Å att jag inte lyckats slarva bort varken mobilen, kameran, plånboken eller nåt av dess innehåll*****. Lördagnatten kvalar in bland mina absolut värsta fyllor och fungerade som ett wake-up call av sällan skådat slag. Att tappa kontrollen i sin egen stad där man hittar med förbundna ögon eller där man har sällskap är en sak. Att göra det själv, i stadsdelar av huvudstaden där man aldrig varit, i ett tillstånd som det jag var i - ja det är skrämmande.
Så, jag gissar att jag inte förvånar någon om jag säger att jag skrivit nykterhetslöfte med mig själv på obestämd tid framöver.
Men - och det är ett nog så viktigt men - förutom ovanstående minnen (eller avsaknaden av dom) tar jag givetvis också med mig minnet av den trevliga festen och alla kvällens betydligt trevligare intryck! :)
(...å alla tips som kan fylla i mina luckor tas tacksamt emot - den enda ledtråd jag har är ett kvitto från baren från tvåtiden. Av beloppet att döma köpte jag i alla fall bara åt mig själv. Mobilen innehöll inga konstigheter på morgonen efter heller och det är nog så bra det...)
----
*) som sagt, jag vet inte vart jag åkte ifrån eller till första gången...
**) i mitt tillstånd hade jag nog kunnat leta efter nåt stort som en fotboll, och ändå missat...
***) Vart nyckeln var? Tja, morgonen efter så låg den på en hylla i badrummet...
****)ja, kan jag inte få skylla på att det var för att det var mörkt?
*****) Men att döma av den oordning som rådde i plånboken dagen efter, och att kreditkortet****** låg löst i väskan, så hade nog marginalerna kunnat vara betydligt större...
******) Varför hade jag ens med mig det?!
fredag, november 03, 2006
Inte bara jobb..
Huvudet har snurrat kring jobb och intervjuer hit och ansökningar dit den senaste tiden, men i helgen ska jag ägna mig åt helt andra saker. Imorgon är det nämligen fest - wohoo! :)
Å så var det dags att börja hålla tummarna...
Jahapp, så var jobbet sökt. Jag har funderat och klurat och filat och slipat på brevet och gjort mitt bästa för att de ska förstå hur lysande det vore att ge mig jobbet. Idag skickades det in, så nu är det bara att vänta...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
