Som storasyskon gör

När jag var liten drömde jag om att ha en storebror - någon som skulle lära mig hur världen fungerade, visa mig en massa spännande saker, men framför allt finnas där när jag var rädd och behövde stöd.

Som ödet föll sig fick jag ingen storebror, däremot blev jag själv storasyster. Att dragen är desamma för storasyskon är det ingen tvekan om.

Igår var jag i en galleria på stan där jag skulle upp till en affär på övervåningen. Vid rulltrappan har precis ett sällskap på tre damer klivit på trappstegen. Kvar står en liten flicka i sjuårsåldern och tittar efter damerna när de åker uppför. De ropar några uppmuntrande ord medan de fortsätter uppåt, men flickan står kvar och tittar tvekandes på trappstegen som rullar fort framför henne. Jag ställer mig bredvid henne och frågar om vi ska kliva på samtidigt. Hon tittar upp på mig, men vänder sedan blicken tillbaka till de rullande trappstegen. Jag föreslår lite uppmuntrande att hon ska testa att hoppa jämnfota*. Hon ser tveksam ut där hon står och tittar på trappstegen som byts ut en efter en och tanken verkar inte lugna henne det minsta. Så jag böjer mig ned och frågar om hon vill att jag ska lyfta upp henne. Lättad tittar hon på mig och nickar. Jag flyttar över väskan till andra handen och säger åt henne att lägga armen om min hals och lyfter sedan upp henne. Jag kliver på och sätter ner henne på ett trappsteg ovanför. Hon knatar uppför mot damerna som nu hunnit upp och som tar emot henne.

De tackar för min vänlighet och jag nickar tillbaka medan jag tänker att jag ju bara gjorde som storasyskon gör - finns där när de mindre behöver oss.

--------------
* ja, då känns det ju inte som halva kroppen lämnas kvar, eller hur?