Det där med avsked...

Idag och ikväll åker S och J norrut till huvudstaden för att sedan flyga vidare till Sydamerika imorgon.

Mitt och J's avsked uteblev. Igår när vi skiljdes åt efter tentan och jag undrade om det var dags för hej då, svarade J att vi nog skulle ses senare under kvällen eller idag. Så blev det inte, men på sätt och vis är det skönt. Det är lättare att tänka att vi kommer ses snart igen, även om sanningen är att det troligtvis blir tidigast om ett halvår.

Mitt och S' avsked blev av, och var desto jobbigare. Vi tog jag oss tid att umgås hela gårdagkvällen, åt på stans godaste italienska pizzeria, såg The end of silence på bio och sköt upp att säga hej då in i det sista. När det så var dags, när vi stod utanför hans port, undrade S om jag inte kunde släppa min cykel som jag höll i för en stund och ge honom en kram. Jag släppte cykeln, vi kramades och försökte båda se muntra ut. Medan jag cyklade därifrån kände jag med hela kroppen att avsked är något jag verkligen inte tycker om.

Min krets av bekanta och hejsan-tjena-vänner är stor, men min innersta krets av vänner är liten - sådana vänner som jag släpper in till mitt innersta, som finns där när jag känner mig som bräckligast, som kan få världen att kännas stadig igen. När större delen av denna innersta krets kommer att befinna sig långt bort på andra sidan jordklotet känns den alldeles för liten.

Det är tungt nu.