Jag vill inte resa bakåt i tiden, men det struntar mitt huvud fullständigt i. Jag får minnesvibbar som påminner mig om hur jag mådde under höstarna för ett och två år sedan. Den osäkerhet jag kände, de tvivel jag hade, hur jag fick kämpa med min självkänsla och mitt självförtroende. Jag har kommit enormt långt sedan dess, men ändå kommer känslorna tillbaka i små doser.
Jag vill resa framåt i tiden. Jag vill slippa behöva frustreras över exjobbsrapportskrivandet. Jag vill slippa stressen jag känner över rapporten och de andra kurserna som ska avslutas. Jag vill slippa osäkerheten över det som kommer. Jag vill resa framåt dit där allt det redan är över.
Men oftast befinner jag mig här och nu i tankarna. Å här och nu trivs jag riktigt bra. Nu är jag en gladare, tryggare och mer självsäker Anna som ler mot världen. Enligt mina vänner ser jag rent av riktigt lycklig ut. Å det stämmer nog. Jag är lycklig, och jag uppskattar de små händelserna som sker. Som när någon ser glad ut över att se just mig eller när någon på gatan möter min blick och ler tillbaka eller när jag får en slängkyss från en passerande bil när jag väntar på bussen eller när telefonen piper till och jag får ett sms. Då ler jag med hela kroppen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar