Jag kom av mig helt

Det var länge sen jag grät, och det var ännu längre sen jag avslutade en utekväll gråtandes. Kanske är jag lyckligt lottad, men jag brukar nästan alltid komma hem på riktigt bra humör.

Så inte igår.

Kvällen började bra. Jag, S och J samlades i S' korridorskök där vi firade att de äntligen fått sitt efterlängtade exjobb. Under kvällen anslöt ett par av korridorsgrannarna liksom en av J's vänner. Allihop visade sig vara riktigt trevliga typer, stämningen var hög och mitt humör på topp. Runt midnatt gick jag, S och J vidare till ett uteställe i stan där vi skulle möta upp med J's nyfunna tjej C. Vi tog en sväng runt stället, förbi baren och slog oss sen ned i en soffa i väntan på att C skulle skymta till. Efter ett tag får J syn på henne och han börjar introducera oss för varandra. Det är nu det bär utför. Kanske är han nervös, kanske är han för full, vad vet jag. Med C i sitt knä börjar J i alla fall slänga ur sig saker som först bara gör mig helt paff. Jag fattar inte att han säger det han säger och skrattar bara åt eländet. S markerar att gränsen är nådd genom att resa sig upp och gå därifrån. Själv sitter jag kvar en stund till medan det sjunker in vad J sitter och säger. C försöker lindra det J säger genom att fråga om det verkligen är så han menar, men han fortsätter att slänga ur sig spark efter spark mot en av mina känsliga punkter, och slutligen reser även jag mig upp och går mot damernas för att hämta andan.

När jag lugnat ner mig letar jag rätt på S och J igen, och hittar dem efter en stund. J står med ett stort leende, fortfarande totalt omedveten om vad han nyss sagt. Han frågar efter en stund, på sitt karaktäristiska leende sätt, om jag är sur. Jag svarar och en diskussion uppstår om vad han sa och hur jag tolkade det. Vi blir nog högljudda för S säger åt oss att fortsätta utanför. Väl ute bryter S in i diskussionen. Han är så tydlig som bara han kan vara när han gör klart att J måste förstå när gränsen är nådd, när det är dags att bara vara tyst och att han överhuvudtaget kan vara betydligt mer taktfull. Jag klarar inte mer utan beger mig återigen mot damernas där jag väntar tills jag ser mer normal och mindre rödgråten ut. Jag känner att jag inte klarar så mycket till och funderar på om jag ska gå hem, men beger mig för att leta rätt på dem igen. När jag hittar J frågar jag kort var S är och får veta att han dragit hem. Det gjorde mitt beslut enkelt, så jag vänder helt om och drar hemåt jag med. På vägen hem ringer jag S och får då veta att J lyckades med att trampa över och såra även honom medan jag var borta. S hade markerat att nu var det nog och dragit direkt.

Igår gick jag och spånade på ett blogginlägg om den speciella vänskap vi har vi tre. Om hur olika vi är, om att vi har så kul ihop alla tre, men också stortrivs två och två. Om hur skönt det är att de alltid finns där närhelst de behövs och hur mycket de betyder för mig. Om hur glad jag är för deras skull för att de fått tag i det exjobb de jobbat så länge för, men också hur eländigt trist jag tycker det är att de kommer befinna sig på andra sidan jordklotet de närmsta månaderna. Jag kom av mig i spånandet på det inlägget inatt.