Igår, efter att äntligen haft möjlighet att sitta ner och prata med min bror insåg jag ju hur vansinnigt lycklig jag är över att få vara hans syster. Han resonerar så klokt och jag är obeskrivligt stolt över honom!
Jag skulle vilja basunera ut till världen att han, just han, är min bror och han är faktiskt helt fantastisk!
Men framför allt skulle jag vilja att han kunde känna hur bra han är, att han visst duger till, ja att han är helt fantastisk. Jag önskar att han kunde mota alla mörka tankar om sig själv i dörren och se det vi andra ser.
Å han är på väg. Sakta kämpar han sig ur sitt hål och sin depression. Å som han växer längs vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar