Det är ju inte på riktigt

Det har funnits mycket tid över när jag nu bott i sjuksängen och en stor del av den tiden har lagts på Grey's Anatomy. Många avsnitt har hunnits med och igår var det dags för avsnitt 22 på andra säsongen. Det visade sig vara ett jobbigt avsnitt att se. Det var så jobbigt att jag stundtals bara såg ett par minuter i taget och sen var tvungen att göra nåt annat innan jag kunde fortsätta titta. Avslutningen på avsnittet var sedan en klassisk avslutning där man bara måste fortsätta med nästa avsnitt för att få veta hur det går - klarar de sig?

Det avsnittet hade jag dock inte, så vad göra? Jo, jag såg att jag ju hade textningsfilen till avsnittet så jag satte mig att skumma igenom den istället. (Att läsa sig till handlingen visade sig dessutom vara mer skonsamt för nerverna...) Inte heller efter det avsnittet var alla trådar lösta utan frågan kvarstod - klarar de sig?!

Avsnitt 24 hade jag hemma, men inne i textläsandet som jag var valde jag istället att fortsätta läsa mig till hur det skulle sluta och skummade igenom även detta avsnitt.

Å det slutade inte bra, inte bra alls.

Så nu sitter jag här och vill inte alls se de där avsnitten. Jag vill inte höra den dramatiska musiken. Jag vill inte se alla ledsna miner. Framför allt vill jag inte se hur förkrossad hon blir. Men jag vet ju att jag kommer göra det. Jag måste bara samla mod till mig först. Å lyckas övertyga mig om att det inte är på riktigt. För det är det ju inte. Det vet jag ju. Egentligen.