Jag kom av mig helt

Det var länge sen jag grät, och det var ännu längre sen jag avslutade en utekväll gråtandes. Kanske är jag lyckligt lottad, men jag brukar nästan alltid komma hem på riktigt bra humör.

Så inte igår.

Kvällen började bra. Jag, S och J samlades i S' korridorskök där vi firade att de äntligen fått sitt efterlängtade exjobb. Under kvällen anslöt ett par av korridorsgrannarna liksom en av J's vänner. Allihop visade sig vara riktigt trevliga typer, stämningen var hög och mitt humör på topp. Runt midnatt gick jag, S och J vidare till ett uteställe i stan där vi skulle möta upp med J's nyfunna tjej C. Vi tog en sväng runt stället, förbi baren och slog oss sen ned i en soffa i väntan på att C skulle skymta till. Efter ett tag får J syn på henne och han börjar introducera oss för varandra. Det är nu det bär utför. Kanske är han nervös, kanske är han för full, vad vet jag. Med C i sitt knä börjar J i alla fall slänga ur sig saker som först bara gör mig helt paff. Jag fattar inte att han säger det han säger och skrattar bara åt eländet. S markerar att gränsen är nådd genom att resa sig upp och gå därifrån. Själv sitter jag kvar en stund till medan det sjunker in vad J sitter och säger. C försöker lindra det J säger genom att fråga om det verkligen är så han menar, men han fortsätter att slänga ur sig spark efter spark mot en av mina känsliga punkter, och slutligen reser även jag mig upp och går mot damernas för att hämta andan.

När jag lugnat ner mig letar jag rätt på S och J igen, och hittar dem efter en stund. J står med ett stort leende, fortfarande totalt omedveten om vad han nyss sagt. Han frågar efter en stund, på sitt karaktäristiska leende sätt, om jag är sur. Jag svarar och en diskussion uppstår om vad han sa och hur jag tolkade det. Vi blir nog högljudda för S säger åt oss att fortsätta utanför. Väl ute bryter S in i diskussionen. Han är så tydlig som bara han kan vara när han gör klart att J måste förstå när gränsen är nådd, när det är dags att bara vara tyst och att han överhuvudtaget kan vara betydligt mer taktfull. Jag klarar inte mer utan beger mig återigen mot damernas där jag väntar tills jag ser mer normal och mindre rödgråten ut. Jag känner att jag inte klarar så mycket till och funderar på om jag ska gå hem, men beger mig för att leta rätt på dem igen. När jag hittar J frågar jag kort var S är och får veta att han dragit hem. Det gjorde mitt beslut enkelt, så jag vänder helt om och drar hemåt jag med. På vägen hem ringer jag S och får då veta att J lyckades med att trampa över och såra även honom medan jag var borta. S hade markerat att nu var det nog och dragit direkt.

Igår gick jag och spånade på ett blogginlägg om den speciella vänskap vi har vi tre. Om hur olika vi är, om att vi har så kul ihop alla tre, men också stortrivs två och två. Om hur skönt det är att de alltid finns där närhelst de behövs och hur mycket de betyder för mig. Om hur glad jag är för deras skull för att de fått tag i det exjobb de jobbat så länge för, men också hur eländigt trist jag tycker det är att de kommer befinna sig på andra sidan jordklotet de närmsta månaderna. Jag kom av mig i spånandet på det inlägget inatt.

En bild av mig

Om vi säger att de vägar som leder hit representerar en bild av bloggen och att bloggen representerar en bild av mig, så är jag en kåt Anna som är en hejare på att bota förkylningar.

Uppdatering: Nä, så enkel är jag ju inte. Jag är ju mer än så. Anna ställer ju även upp för de som vill hitta en pizzeria i Norrköping och för de som har svårt att andas.

Inte alls som Idol-juryn

Anmälningarna har strömmat in efter vår succé på den stora scenen och ikväll är det dags för de första aspiranterna att provsjunga till kören.

Vi ska vara så snälla så. Jojjomen. Självklart.

:)

Det här med sömnlöshet...

Jag undrar om det är ett lustigt sammanträffande, men sömnlöshet verkar då vara temat för veckan.

Snubben bloggade om det idag, Garmonbozia i förrgår och Mo har bloggat om det ett par dagar. Igår publicerade SvD en artikel om sömnlöshet och knep för att komma ur det.

Å själv lyckades jag äntligen somna när jag ville igår...

Det här med slängkyssen...

...som jag nämnde innan. Det hände i fredags.

Jag kom till busshållplatsen utanför jobbet i precis lagom tid för att hinna se bakändan på bussen försvinna bort. Trött efter en lång dag och hängig av förkylningen kände jag mig allmänt vissen där jag stod. Insikten att jag nu skulle få vänta tjugo minuter på nästa buss gjorde mig inte direkt piggare. När jag stått där en stund och förstrött tittat på bilarna som passerat förbi så händer det - jag får en slängkyss från en kille i en passerande bil. Inte från en sliskig kille. Nej från en helt vanlig kille, rätt fin dessutom. Det var nästan så att jag vill titta över axeln för att se om det verkligen var menat till mig. Men jo tametusan, ingen annan var ju i närheten. Å då spred sig leendet över läpparna och livet kändes plötsligt inte så tokigt alls.

Resa i tiden eller leva i nuet

Jag vill inte resa bakåt i tiden, men det struntar mitt huvud fullständigt i. Jag får minnesvibbar som påminner mig om hur jag mådde under höstarna för ett och två år sedan. Den osäkerhet jag kände, de tvivel jag hade, hur jag fick kämpa med min självkänsla och mitt självförtroende. Jag har kommit enormt långt sedan dess, men ändå kommer känslorna tillbaka i små doser.

Jag vill resa framåt i tiden. Jag vill slippa behöva frustreras över exjobbsrapportskrivandet. Jag vill slippa stressen jag känner över rapporten och de andra kurserna som ska avslutas. Jag vill slippa osäkerheten över det som kommer. Jag vill resa framåt dit där allt det redan är över.

Men oftast befinner jag mig här och nu i tankarna. Å här och nu trivs jag riktigt bra. Nu är jag en gladare, tryggare och mer självsäker Anna som ler mot världen. Enligt mina vänner ser jag rent av riktigt lycklig ut. Å det stämmer nog. Jag är lycklig, och jag uppskattar de små händelserna som sker. Som när någon ser glad ut över att se just mig eller när någon på gatan möter min blick och ler tillbaka eller när jag får en slängkyss från en passerande bil när jag väntar på bussen eller när telefonen piper till och jag får ett sms. Då ler jag med hela kroppen.

Var det ett hot?

Jag nappade på ett erbjudande nyligen och får nu en morgontidning i brevlådan ett par söndagar framöver. Det passar mig alldeles utmärkt - med alla de bilagorna har jag att läsa så det räcker för hela veckan.

Förra veckan fick jag inte tidningen jag beställt, utan istället den största konkurrentens. Trots glädjen över att ha nånting att läsa på morgonen anmälde jag det.

Imorse gav tidningsbudet mig rätt tidning, men en misshandlad sådan! Det ser ut som någon skurit med något vasst rakt igenom och det är ett hål mitt i tidningen. Ska jag se det som ett hot mån tro?

Uppdatering: Nu har jag reklamerat även dagens tidning på hemsidan. Väldigt smidigt det där. De hade nämligen inte bara "utebliven tidning" och"fel tidning" som alternativ i formuläret, utan alternativet "trasig tidning" fanns det också . Nu återstår bara att se vad som händer nästa söndag...

God morgon världen!

Alldeles nyvaken, men tillräckligt klar i huvudet för att veta att det här är nåt jag kan skriva under på.

När jag ändå är i tipsartagen, och redan droppat ett radioprogram i titeln, kan jag ju passa på att tipsa om ett till - gårdagens Flipper på P3. Det genomtänkta och underhållande programmet masserade mitt trötta huvud under gårdagens kvällspromenad. Mycket bra!

En perfekt dag på jobbet

Igår var en helt perfekt dag på jobbet. Jag dyker upp vid tvåtiden och möts av "nämen, är du här" och idel leende ansikten. Jag fikar och är allmänt social, tackar och ler åt alla lyckönskningar och "hoppas att vi ses snart igen" innan jag beger mig hemåt igen vid fyratiden.

Tänk om alla dagar på jobbet vore såna.

Från speedad till löjligt trött

Tänk att man kan bli så löjligt trött av att skriva en exjobbsrapport. I eftermiddags var jag pigg, ja rent av speedad. Jag gick på drogen Pink, koffein och så förkylningsmedicinen som visst förstärkte effekten av koffeinet. Hoppsan. Så ja, jag var produktiv därefter.

Nu däremot, nu är jag mer i nån form av zombiestadie... Godnatt världen!

Like a drug

Bättre sent än aldrig har nu även jag upptäckt Pink's nya album I'm not dead. Å vilken musik sen! Det får min puls att höjas, huvudet blir klarare och orden, ja de bara flödar. Det är som en drog!

Så nu får Pink gå på repeat ett par dagar. Fortsätter orden att flöda lika bra har jag snart inte bara skrivit klart exjobbsrapporten utan också fått till jobbansökningsbrev och en uppsats på tyska! Wohoo!

Knäsvag

När jag hunnit halvvägs nerför trappen i eftermiddags kände jag den. Doften. Alldeles knäsvag och darrig, med doften kvar i kroppen, fick jag ta mig nedåt. Förbannade Hugo Boss! Å ja förbannade kille, vem du nu var, att dofta så gott... Det borde vara förbjudet att lämna såna doftspår! Tänk om jag snubblat?

Kan ni bevara en hemlighet?

Om ni är riktigt tysta ska jag berätta en hemlighet. Ok?

*viskar* Jag är snart frisk. Snart har jag ingen hosta kvar alls. Snart är jag pigga, friska Anna igen. Men säg det inte till någon. Säg det framför allt inte till de där bacillerna som verkar ha trivts så bra i min kropp. Det vore väldigt illa om de skulle ändra sig och komma tillbaka. Det vill jag inte. Jag är ju snart frisk och tänker fortsätta vara det nu.

Det är ju inte på riktigt

Det har funnits mycket tid över när jag nu bott i sjuksängen och en stor del av den tiden har lagts på Grey's Anatomy. Många avsnitt har hunnits med och igår var det dags för avsnitt 22 på andra säsongen. Det visade sig vara ett jobbigt avsnitt att se. Det var så jobbigt att jag stundtals bara såg ett par minuter i taget och sen var tvungen att göra nåt annat innan jag kunde fortsätta titta. Avslutningen på avsnittet var sedan en klassisk avslutning där man bara måste fortsätta med nästa avsnitt för att få veta hur det går - klarar de sig?

Det avsnittet hade jag dock inte, så vad göra? Jo, jag såg att jag ju hade textningsfilen till avsnittet så jag satte mig att skumma igenom den istället. (Att läsa sig till handlingen visade sig dessutom vara mer skonsamt för nerverna...) Inte heller efter det avsnittet var alla trådar lösta utan frågan kvarstod - klarar de sig?!

Avsnitt 24 hade jag hemma, men inne i textläsandet som jag var valde jag istället att fortsätta läsa mig till hur det skulle sluta och skummade igenom även detta avsnitt.

Å det slutade inte bra, inte bra alls.

Så nu sitter jag här och vill inte alls se de där avsnitten. Jag vill inte höra den dramatiska musiken. Jag vill inte se alla ledsna miner. Framför allt vill jag inte se hur förkrossad hon blir. Men jag vet ju att jag kommer göra det. Jag måste bara samla mod till mig först. Å lyckas övertyga mig om att det inte är på riktigt. För det är det ju inte. Det vet jag ju. Egentligen.

Jag gjorde det!

Jag lyckades ta mig över muren! Om det var vad jag sa, eller det faktum att jag kraxade och hostade i luren som gjorde att sköterskan fattade läget vet jag inte riktigt, men i vilket fall så lyckades det! Om drygt en timme har jag läkartid!

Så förhoppningsvis ska bloggen snart övergå från det-är-så-eländigt-synd-om-mig-och-jag-vill-byta-till-en-friskare-kropp-blogg till en vad-det-är-härligt-att-leva-blogg :)

Vändning nu, snälla...?

Den förra förkylningen jag hade var en lindrig variant - lite ont i halsen, lite täppt i näsan, lite yrsel, men på det hela taget möjligt att överleva. Den gick över relativt fort dessutom.

Det här andra eländet till förkylning jag åkt på är dock inte att leka med utan verkar snarare vara en mycket ondsint sak. Förutom att jag är allmänt däckad, har jag nu fått känningar både i öronen och i lungorna, och då är kulmen ännu inte nådd...

Så det mesta talar för att jag borde försöka få tag på en läkare imorgon. Jag tycker verkligen inte om den biten. Själva läkarbesöket har jag inget problem med, men vägen dit jag inte tycker om. Det är som att de alltid lyckas bygga upp en enorm mur som jag ska lyckas ta mig förbi. Ibland har jag lyckats klämma ur mig rätt saker till sköterskan i telefonen så att hon förstått att jag visst är en av de som behöver få träffa läkaren, men ofta har det krävts många turer innan jag lyckats. När jag väl kommit till läkaren är det dock aldrig någon tvekan om huruvida jag behöver vara där eller inte.

Å jag varken vill eller orkar sälja min själ för att få hjälp just nu. Så istället håller jag tummarna för att kroppen ska lyckas slå ihjäl de ondsinta inkräktarna på egen hand...

En eländig sjukling...

Det känns som jag kan det här nu. Ja, det här med att snörvlandes sitta med en hög med näsdukar i soffan, vila mycket, kolla på tv, dricka varmt... Precis så blev jag av med av med förkylningen. Den förra alltså. Nu har jag en ny.

Jag är så trött på att vara sjuk! Jag vill ju vara ute i solen! Nuuuu! Dumma eländes envisa förkylningar...

Fylld av stolthet

Igår, efter att äntligen haft möjlighet att sitta ner och prata med min bror insåg jag ju hur vansinnigt lycklig jag är över att få vara hans syster. Han resonerar så klokt och jag är obeskrivligt stolt över honom!

Jag skulle vilja basunera ut till världen att han, just han, är min bror och han är faktiskt helt fantastisk!

Men framför allt skulle jag vilja att han kunde känna hur bra han är, att han visst duger till, ja att han är helt fantastisk. Jag önskar att han kunde mota alla mörka tankar om sig själv i dörren och se det vi andra ser.

Å han är på väg. Sakta kämpar han sig ur sitt hål och sin depression. Å som han växer längs vägen.

Eländiga misstag

Det sägs att man ska lära sig av sina misstag.

Men ännu en gång missade jag tecknen. Ännu en gång väntade jag tills jag hade stora besvär. Ännu en gång sitter jag här och har svårt att andas. Hur svårt kan det vara att lägga det på minnet hur det känns. Hur svårt kan det vara att minnas vad som gör det bättre.

Tecknena har kommit krypande en efter en och jag har haft alla möjligheter att göra nåt åt det. Ändå väntar jag tills jag lider så pass att jag bara vill gråta åt eländet.

Så nu för sista gången - innan luftrören blivit så irriterade att de reagerar på minsta lilla, innan slemhinnorna svullnat så mycket att det är svårt att andas, innan dess SKA jag ta min astmamedicin.

Ny kropp sökes

Den kroppen som finns är nämligen mest bara trött och förkylningsdrabbad just nu. Så en frisk och energifylld kropp vore inte dumt. Den får gärna vara allergifri också. Går det att ordna?

Det bidde succé!

Rösten höll, adrenalinet flödade och leendet var stort! Ja, det gick kanonbra på scenen igår. Kvällens presentatörer fick publiken att jublande hälsa oss välkomna och ett bättre mottagande kunde vi inte fått. Jublet steg om möjligt ännu mer när vi gjort vår första låt - den gick hem hos publiken utan tvekan!

Ni som inte var där missade nåt. Bland de som var där är de redan många som hört av sig och vill sjunga med oss. Ah, det är inte utan att man sträcker lite extra på sig idag. :)

Jag skulle ju kunna skryta om alla kändisar jag såg i kulisserna och som jag fick småprata med också, men jag vill ju inte göra er för avundsjuka så jag skippar det ;)

En blivande libanes?

Jag hade egentligen inte ens tänkt blogga ikväll. Tröttheten har bosatt sig i min kropp de senaste dagarna och inspirationen har inte funnits där. Så även ikväll. Tills precis nyss.

Minns ni det här? Ikväll besökte jag först min blogg och går därefter in på statistiksidan. Var befann jag mig den här gången då mån tro? Jo, i LIBANON! Katrineholm och Södermanland kan jag ju ta. Det är ju inte så långt bort och ibland kan ju signalerna ta en annan väg. Men hur sjutton gick kopplingarna på nätet om jag hamnade i Libanon?

Mont-liban, Jounieh, Libanon är tydligen stället där ni hittar mig ikväll.

Utsikt från fyrtornet

Nu får det vara nog med insikter, det är dags att visa utsikten från fyrtornet. Bli inte oroliga över höstfärgerna - bilden togs för två år sen. :)

PBF - del 3

Jag har svårt att inte sjunga även fast jag är förkyld. Det är alldeles för roligt för att jag bara ska kunna låta bli. Idag har jag sjungit i duschen, tramssjungit med till låtar som strömmat ur mina högtalare och seriössjungit mina stämmor till konserten. Det låter allt bättre. I torsdags kände jag mig (och lät troligtvis) som ett ostämt instrument. Förkylningen gjorde att det blev som ett glapp i kontakten mellan mina öron och mina stämband, så hur jag än försökte prickade jag antingen in en för låg eller för hög ton än den jag skulle ta. Att få musklerna att minnas hur de brukar göra när de tar en ton var ju bara rent hopplöst. Så jag gav upp och lyssnade på de övriga istället.

Idag känns det bättre. Prognosen ser allt bättre ut inför konserten...

PBF - del 2

Att vara bosatt i soffan i en dag är förbannat enformigt tvingades jag inse igår. Men det fanns inte så många alternativ eftersom jag blev alldeles yr så fort jag började gå lite, så det var bara att gilla läget.

Tre nya avsnitt av Grey's anatomy betades av. (Idag har jag sett ytterligare två. Nu får jag lugna mig tills avsnitt 8 finns hemma. Japp, jag är fast... )

I pauserna mellan avsnitten spanade jag jobbannonser och lyckades hitta två mycket passande som jag ska peta iväg ansökningar till.

Framåt kvällen var rastlösheten påtaglig, så när S föreslog att vi skulle gå på bio var jag inte sen att nappa. Innan vi försvann in i biomörkret hann vi med att ta några öl och få i oss lite mat på hans gamla kvarterskrog. Det var över ett år sedan vi var där sist, men då hängde vi där ofta och minnena från den tiden kom tillbaka bara vi kom innanför dörren. Många öppna och långa samtal har ägt rum där, så även igår, även om ämnena skiljde sig åt. Då kretsade det kring mitt förhållande och senare också uppbrott med M liksom om min och S relation. Igår var samtalen på en mer vardaglig nivå...

Det var en mycket speciell känsla att senare sitta på första raden i biosalongen, lite lätt berusad. Intrycket blev liksom lite suddigt och rörigt. Filmen, Miami Vice, var annars en helt ok avslutning på en mycket trevlig lördagkväll.

PBF - del 1

Första etappen i projektet bestod av två avsnitt av Grey's anatomy. En bra början helt klart. Det får nog bli fler avsnitt av den serien imorgon.

Projekt Bota Förkylning

Ett nytt projekt har inletts ikväll. Till skillnad från problemknäckarprojektet i veckan och de övriga som varit den senaste tiden ska det här projektet kräva minimalt med tankekraft. Det finns ett klart och tydligt formulerat syfte (det måste ju alla projekt ha, eller hur? annars ska de ju inte genomföras) som lyder:

Bli frisk snarast möjligt!
Bli frisk allra senast till onsdag då vi ska sjunga på den stora konserten!
Var frisk över nästa helg då sittningen som jag vann biljetter till äger rum och mammas födelsedag ska firas!

Metoden jag valt består till huvudsak av vila i horisontal läge i soffan alternativt i sängen.

Jag behärskar inte metoden till fullo än. Jag behärskar att vara rastlös och att inte ligga still mer än ett par minuter innan jag rör på mig igen. Men att vila är jag numera helkass på.

Så i helgen ska det övas. Jag ska öva på att andas in och andas ut. Jag ska öva på att bara vila. Jag vet ju hur man gör. Jag är egentligen väldigt duktig på att bara vara, här och nu. Men jag har tillfälligt tappat förmågan, glömt hur man gör. Så det är helgens projekt. Lyckas jag med det, kommer jag att bli frisk. Å det vore trevligt. Det vore väldigt trevligt.