Större delen av dagen har jag gått runt med ett riktigt fånleende på läpparna och känt mig alldeles rusig. Ja så där så det bara spritter i kroppen! Lagom tills att jag kom hem, och blodsockernivån dök till nånstans runt fotknölarna, var dock humöret som bortblåst och jag kände mig alldeles vissen... Så med hörselsnäckorna i öronen begav jag mig ut på promenad runt stan på jakt efter det goda humöret. Jag gick och gick och hann nästan stan runt innan jag hittade det. För på torget, med en grymt bra låt spelandes i öronen, går en riktigt fin kriminalvårdskille i uniform förbi mig... och mer än en så behövdes visst inte för att leendet skulle komma tillbaka. Å jag kan inte låta bli att konstatera att jag inte är en alltför komplicerad varelse direkt ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
bah!
du är tjej, alltså är du skitkomplicerad och totalt omöjlig att förstå sig på
Haha, jag kan inte lura i dig att jag är okomplicerad alltså? ;)
Så knepiga tycker jag inte att vi är, i alla fall inte jag :) Men så kan jag ju i och för sig ha blivit hyfsat avkomplicerad (ja, som i avvänjd med knepiga beteenden ;) ) av att umgås med så mycket killar de senaste åren också :)
Skicka en kommentar