Att vara kreativ

Den senaste tiden har jag verkligen insett vad det innebär att ha två hjärnhalvor som försöker samarbeta och göra ett exjobb tillsammans. Det kan kännas som jag famlar i mörker länge - samlar information och försöker se hur jag ska gå vidare och åtgärda det mönster jag tycker mig se bland det jag samlat in. Frustrationen växer när tiden går och min exjobbskompanjon (som jobbar med en mycket logisk uppgift) suckar lite lätt och antyder att jag väl borde få nåt gjort... Det känns så frustrerande att jag bara vill springa och gömma mig.

Så helt plötsligt bara släpper det! Dimmorna lättar, myntet trillar ner, pusselbitarna faller på plats (ja, ni fattar va? ;) ) och det är plötsligt självklart hur jag ska lösa det. Den känslan är så obeskrivligt skön! Jag har fått vänta bra länge på den ibland, men den kommer alltid, förr eller senare...

Det var precis en sån uppenbarelse jag fick igår. Den kom efter viss ledning av handledaren som sagt, men det gör det inte sämre. Han har en grymt bra känsla för att säga precis lagom mycket och låta mig sköta utveckligen framåt - helt enkelt handleda längs vägen. Han är guld värd, speciellt nu när både min kompanjon och handledare på universitetet är på semester och jag inte har någon som kan agera bollplank.

Det jag vill komma till är att innan jag började exjobba hade jag nog hört nåt om att kreativa processer kan vara jobbiga och att konstnärer ofta drabbas av prestationsångest, men jag hade inte en susning om vad det innebar konkret. Det arbete vi gjort på tekfak innan ter sig som rena barnleken där vi fått följa kokboksexempel, helt utan krav på eget skapande. Jag ser det här som en väldigt nyttig erfarenhet.

Att få skapa och använda min fantasi är helt klart något jag vill fortsätta med, även om det är jobbigt på vägen..