På tal om att..

.. jag antog den där utmaningen.

(Utan inbördes kronologisk ordning eller mer/mindre meningsfullhet)

5 saker jag gjort 2006 som jag aldrig kommer glömma
Exjobbet som tedde sig stort och oövervinnerligt, men visade sig fullt möjligt att fixa
Alla familjens sjukdomar, med alzheimer och depression i topp
Att jag blev dumpad på min 25-års dag
Bloggen och allt som det fört med sig
.. som Mr t ex :)

5 bra låtar lanserade 2006 - eller låtar som fastnade...
Bob Sinclair - Love generation
Madonna - Hung up
Pink - Who knew
Lisa Miskovsky - Mary
Scissors Sisters - I don't feel like dancing

5 bra media (tv, bok, film, serie, internet) händelser 2006
Filmen Walk the line
Tjuvlyssnat.se
Youtube.com
Grey's anatomy (ja, alltså jag upptäckte det 2006)
Filmfestivalen med alla dess udda filmer

5 saker jag vill göra nästa år
Hitta ett trevligt jobb
Resa
Sova bättre
Komma igång med träningen igen
...och ja, jobba på att säga r på skånska kanske? :)

Å så utmanar jag - Brasved och Mr

Tröstande Yrväder

Jag har nog aldrig varit så glad över att ha hundvännen som jag kommit att kalla Yrvädret i närheten som nu. När världen känns jobbig och döden hemsk och oförståelig är hundlekar istället väldigt enkla och behagliga. Jag kan inte låta bli att le åt hans energiska skutt och tvära inbromsningar och jag kastar leksaker om och om igen.

När vi lekt färdig tittar han på mig med sina snälla bruna ögon och strax har han satt sig intill och lagt sitt huvud i mitt knä, precis som om det var alldeles självklart att jag behöver tröst. Å då kommer tårarna igen.

Vad är det här för dag egentligen?!

Nu ringde mamma och meddelade att morfar somnat in för gott för 13 minuter sen..

Får man krypa ner under täcket och aldrig mer komma fram nu?

Friskt vågat - inget vunnet

Jag var en av fem som var på intervju till det där jobbet jag så gärna ville ha. Fem stycken på två tjänster. Det var rätt bra odds tyckte jag. Ännu bättre kändes det efter den avslappnade intervjun där de uttryckligen sa vilket gott intryck de fått av mig.

Så när jag ställdes inför valet att tacka ja till det jobbet jag fick och aldrig få veta om jag skulle få jobbet ovan, eller att göra en chansning och hänga kvar i urvalsprocessen lite till så valde jag det senare.

Företaget med erbjudandet visade att de gärna ville ha mig så de gav mig mer tid för att hinna vänta in den andra urvalsprocessen, men den visade sig ta längre tid än beräknat, och i förrgår drog de tillbaka sitt erbjudande. De menade att jag fått tid på mig och ju varit tydlig med att jag rankade det andra jobbet högre, så de såg inte att jag skulle kunna ha den entusiasm som krävdes för att göra ett bra jobb. Å visst, det ligger det nog nåt i.

Idag fick jag besked om jobbet jag så gärna ville ha. Chansningen gick inte hem.

Distraherad

Det är mycketmycket att göra så i min jakt på disciplinen flyr jag dofterna och minnena hemma och beger mig till skolan, men vad hjälper det när hela jag doftar, dagdrömmarna tar över och jag mest känner mig avundsjuk på mitt utlånade skärp som får krama den jag redan saknar.

Besked nr 1

Ehm, jag tror bestämt att jag har fått jobb. Det känns STORT, ofattbart och väldigt bra.

Det var företag nr 1 som ringde för en timme sen och meddelade att jobbet är mitt om jag vill ha det. Jag önskade att få vänta med att lämna besked tills företag nr 2 hållit alla sina intervjuer nästa vecka, och det var inga som helst problem.

Jag tror att jag är rätt glad nu faktiskt :)

Pausmusik

Jag går i väntans tider den här veckan och kan inte och vill inte formulera ner det här... Nästa vecka kommer jag vara ett par besked rikare och då kommer jag berätta, men tills dess lägger jag upp lite pausmusik från höstens stora kärlek - Katie Melua.

Hur mycket kostar en sovmorgon?

Lördagar har de senaste veckorna inneburit tidiga morgnar med exjobbsrapportskrivande i skolan från klockan nio. Eftersom monstret vann inatt* vaknade jag mycket motvilligt när klockan ringde imorse och funderade på hur mycket jag skulle vara villig att betala för att slippa lämna den varma sängen och få fortsätta sova.

Väl i skolan konstaterade jag och exjobbspolaren efter en spaning i våra fulltecknade kalendrar att exjobbet borde avslutas den här helgen om det ska bli klart innan årsskiftet, och den sovmorgon jag sett fram emot imorgon gick upp i rök...

Men, vad är väl en sovmorgon mot en färdig exjobbsrapport och inget mer rapportskrivande i skolan? Ingenting!

----
* Ställningen är Anna - Monster: 2-1

Anna - Monstret: 1-0

Ibland behövs det så lite för att göra mig riktigt glad - som att få somna omedelbums och sova nio timmar oavbrutet.

Mina favoriter har blitt fler

Det var dags för en uppdatering av blogglänklistan. Numera återfinns även Julia, Maria och Trulsa där ute till höger.

Usch, usch, usch!

Det där hindra-mig-från-att-somna-när-jag-vill-och-behöver-monstret har verkligen bosatt sig i min kropp de senaste veckorna. Efter att det stört mig tre nätter i rad är jag nu mer än lovligt förbannad och less! Hur svårt kan det vara egentligen att bara få lägga huvudet på kudden och somna in?!

Det där monstret gör att kroppen blir alldeles förvirrad - hur var det nu igen man gjorde när man somnade? Istället blir kroppen nervös, stressad, magen krampar och hjärtat klappar fort, fort. Å jag tycker synd om mig själv, vill mest bara krypa ihop i en liten boll och det känns alldeles hopplöst - kommer jag aldrig få sova?

Men så fort stressen släpper så vet jag att jag inte kommer behöva fundera på hur det var man gjorde när man bara la huvudet på kudden, slappnade av och somnade in - det kommer komma av sig själv. Å jag är väldigt tacksam över att huvudet fungerar riktigt bra fortfarande, att kroppen gör det den ska och inte klappat ihop och att jag på det hela taget överlever trots liten sömn. Jag vet också att det bästa sättet att mota bort det elaka monstret är att få undan allt som stressar fortast möjligt. Så det är precis vad jag tänker göra, för gud vad skönt det vore att få bara sooooova!

Extra kvalificerad fotograf?

Så gott som dagligen passerar jag en fotoaffär på min väg hem. Inför jul har de nu satt upp en affisch på dörren till affären med en text som lyder:

Det "lackar" mot jul.
Bäst i stan på barnbilder.
6-barnspappan Xxx ordnar julklappsbilden

å så en bild på fotografen med en kamera i handen bredvid.

Å då funderar jag:

Vad har det faktum att han satt sex barn till världen med hans förmåga att ta barnbilder att göra?

... å varför, varför citationstecken kring lackar?

God morgon!

Rrrring rrring rrring!

Alldeles nyvaken rycker jag till av att mobilen ringer. Efter en snabb koll på klockan konstaterar jag att arbetsdagen börjat - det kan alltså vara om en intervju! Jag sträcker mig raskt efter mobilen, men istället för att svara med ett piggt Ja det är Anna fumlar jag med den så den åker i golvet. Jag hänger mig ur sängen och får tag i den bara för att se att hela knappsatsen låst sig och displayen envist lyser 1 missat samtal. Efter lite mera fumlande får jag igång den igen och hinner lagom bläddra fram till missade samtal och se att det var mormor som ringde innan det ringer på nytt.

Mormor: Vardetdusomringdenyss?
Anna: Nää, nä jag har inte ringt.
Mormor: Förjagskatillvårdcentralenochkollablodtrycketnu.
Anna: Ehh, jaha.. ok. Ja, nej, det var inte jag som ringde
Mormor: Jagkanringanärjagärhemmaigen. Gårdetbra?
Anna: Eh, ja.. Ja, det går bra.

och så lägger hon på igen.

Å medan jag försöker vakna till funderar jag på om samtalet handlade om liv eller död, eller om det bara var mormor som var inne i sitt vanliga jag-har-svårt-att-hantera-den-här-mobilen kombinerat med det-är-ju-så-dyrt-att-ringa-från-den, vilket alltid leder till jag-blir-så-stressad-att-jag-pratar-extra-fort.

Var det så uppenbart?

Vissa dagar när jag kliver utanför dörren får jag mer uppmärksamhet och blinkningar än andra dagar, vilket fick mig att fundera över vad tusan det var frågan om. Efter att jag metodiskt gått igenom alla tänkbara faktorer förklarade jag gåtan löst - allt pekade på ett par av mina jeans. Jajjemen, å det är inte det att de sitter snyggt. Nä, det måste vara det som finns på insidan av dem som gör det.

Jag har nämligen sytt dit lappar på insidan av jeansen för att lappa igen de hål som uppstått, och lyckades sy dit lite större lappar än nödvändigt vilket gjorde att tygkanterna på bitarna sticker upp i grenen. Dessa tygkanter retas med mig så fort jag rör på mig. De har dock inte samma effekt som trosorna som Miss Weirdo * bloggade om**. Nä, mina jeans nöjer sig med att retas...

Att döma av uppmärksamheten kan jag visst inte dölja vad som försiggår nåt vidare, utan det måste stå Kåt Anna skrivet över hela mig.

Miss Weirdo's kompis slängde sina trosor efter att hon upptäckt deras effekt. Frågan är nu vad jag gör med mina jeans...

----
* numera kräver hon login.
** trosorna var ett par trosor som hennes kompis haft på sig och som gick under benämningen "kåttrosor" eftersom de framkallade orgasmer bara hon rörde på sig...

Följetongen om spam-sms, del 3

Jag har förstått att det är många som följer följetongen om spam-sms med spänning och som enkom kommer hit för den, så för er skull publicerar jag nu del 3:

För Bra! mer diskret ä vibratorn: ultraljudsringsignalen anti-äldre som de vuxna inte hör! installera den snabbt! skicka ULTRA till 72626 (20 sek)

Som kan noteras innehåller även denna del i följetongen samma säljande formuleringar som de föregående och även denna gång har versaler använts endast där det verkligen har betydelse. Är det inte ett imponerande arbete som ligger bakom så säg!

Me and my happy pills

S fortsätter med att säga men du är ju inte ensam. Å det är sant, jag är inte ensam. Men det känns så när jag gått vilse bland de som tar och begär men inte ger. De speciella finns ju där, jag måste bara påminna mig om vilka de är. Att de inte alls är sådana, utan att de ger mig mycket. Att de faktiskt är mina lyckopiller och att det är de jag ska bry mig om. Å när jag minns det, då är jag inte det minsta ensam.

... som E som ser mig när jag pratar med honom. Han ser mig och ingen annan och lyssnar. Å jag blir som alltid överrumplad av att han ger mig full uppmärksamhet, att jag inte behöver skynda med det jag vill säga, att jag inte behöver dela uppmärksamheten med det som sker runt omkring. Då blir jag lugn, då hinner jag med att tänka och då kan jag svara precis så ärligt som han förtjänar. Å när han säger jag håller tummarna för dig innan vi skiljs åt och han tittar på mig som att alla runt omkring bara försvinner och det just då bara är jag som är viktig, då märker jag att han menar varje ord av vad han säger.

... som KG som kan följa i mina associationskedjor och tankebanor som få andra. Som gör mig alldeles lycklig över att jag inte behöver förklara utan bara hakar på, och kommer med nya ordvändningar och nya tankespår som om det inte alls vore någonting speciellt utan snarare helt naturligt. Å tiden den försvinner fort, fort varje gång och jag glömmer bort min trötthet och han får mig att skratta ända nerifrån tårna trots att världen alldeles nyss var grå.

... som S som kan riva mina ridåer när jag försöker lura mig själv och som hör vad jag menar även fast jag säger något annat. Som vågar utmana och komma med repliker och ger mig tankeställare och som bara finns där, alltid.

... och som de andra än så länge bokstavslösa, men likväl betydelsefulla, som även de bidrar till att min grop är grå, inte svart, och som gör att jag kommer hitta vägen upp ur gropen igen.

"Du är ju för snäll!"

Jag berättar för S om den gråa grop jag hamnat i, om att jag känner mig ensam och att människor jag inte vill ge mig själv till drar i mig från alla håll, och han svarar att jag är för snäll. Å han har rätt, som han brukar ha. Jag är för snäll, för flexibel, för anpassningsbar. Någonstans där på vägen händer det att jag tappar bort vad jag själv vill, vad jag behöver, vad som är viktigt för mig när jag är för fokuserad på andras behov, på andras känslor, på andras önskemål.

Det har hänt alldeles för ofta den senaste tiden.

Å hur slutar det? Jo, med att jag känner mig som en utmattad urvriden disktrasa... Dags för bättring.

Nu är det grått

I fredags kväll kollade jag på de sista avsnitten på säsong två av Grey's anatomy. Jag har skjutit på att se dem sen senast jag bloggade om det. Å jag grät, precis som väntat. Mer oväntat var dock att jag skulle gråta så mycket. Hela muren som jag använt för att kapsla in den senaste tidens känslor brast fullständigt. Fram kom känslor så starka att de överraskade mig och som sedan dess har präglat helgen.

Alldeles utmattad, med ett sömnbehov stort som att jag skulle kunna sova i dagar, en känsla av otillräcklighet och prestationsångest, en saknad av människor som står mig nära, en längtan efter någon att ha vid min sida i de alla vindar av förändringar som blåser, en bitterhet över att jag gett lillfingret till människor som nu vill ha hela mig och vill att jag ska öppna mig på kommando men som jag inte alls vill ge mig till, men framför allt en känsla av ensamhet som gör ont och skrämmer mig, och närmast påminner om den känsla jag hade under den natten när jag kände mig totalt skyddslös.

Anna rekommenderar...

... en titt på det här videoklippet *! Mitt gråa och väderinspirerade humör försvann omedelbums! :)

----
* Hade Beta blogger velat samarbeta hade jag givetvis lagt in ett klipp här, men icke. Så ni får allt klicka där ovan.

Dessa intervjuer...

Inte nog med att intervjuer och jobbsökande snurrar i huvudet i vaket tillstånd - de dyker även upp nattetid i drömmarna.

Inatt kryddades det hela med att jag var gravid i fjärde-femte månaden med en mage som inte direkt dolde vad det var frågan om. Jag insåg att det ju skulle bli svårt för arbetsgivarna att missa detta och funderade kring om de verkligen skulle anställa mig med tanke på att det var dags för mig att föda efter bara en månad som anställd.

Tolka den om ni vågar.

Blues in the night

Kroppen och framför allt huvudet är trötta av allt som snurrat runt omkring och fortfarande pockar på uppmärksamhet. Jag uppbådar min sista energi till att säga nej, inget mer ikväll, vila nu. Å huvudet låter sig övertalas och tystnar.

Jag vill krypa upp i soffan bredvid någon som jag känner mig bekväm med och bara vara utan ansträngning. Jag saknar, men huvudet vill inte brottas med saknad ikväll.

Ur högtalarna strömmar Katie Melua's Piece by piece och kroppen den slappnar av.

Stressad och splittrad, inte rådvill

Efter ännu en sömnlös natt i början av veckan lyckades kroppen övertyga mig om att situationen inte fungerar längre. Det var dags att ta tag i och förändra det som splittrar och stressar. Så sedan dess är det precis vad jag ägnat mig åt - jag har funderat, planerat om och fattat nya beslut.

Jag har strukit en kurs som inte gav mig annat än frustration över tid som rann iväg till ingen nytta och irritation över gräslig engelska* och klyschiga fördomar kring det mesta. Istället ska jag avsluta en annan gammal kurs av mer tekniskt slag** som visade sig ha ett nytt och mycket bättre upplägg på tentan. Det visade sig också (skönt nog) möjligt att avsluta både programmeringskursen och tyskakursen jag har kvar innan jul.

Förutom att jag sedan även hunnit med att jobba med exjobbsrapporten har jag blivit kallad till intervju för inte bara ett jobb, utan minst två, på ett och samma intervjutillfälle! Så, jag tror minsann att jag är uppe på banan igen. :)

Imorn förmiddag bär det av upp till Stockholm för den stora intervjun. Håll gärna en tumme eller två...

----
* Jamen, seriöst! Efter att ha behövt lyssna till när han uttalade salary som celery, strange och change som strains och chains, something som somesing, methods som message, eller när han inte komparerade utan sa more rich eller more easy, eller när han sa good to istället för good at, eller när han förstärkte var och vartannat ord med really eller very - ja, då var det än svårare att se förbi hans svamlande försök att säga någonting vettigt.

** vad sägs om moduleringstekniker, positioneringstekniker eller bara allmänt hur mobiler kommunicerar med varandra?

What a wake-up call eller Hon som försvann

Ok, brutal honesty is good, right? Here we go - the story of my saturday night:

Jag var glad att jag omprövade mitt beslut att bege mig till Stockholm i lördags. Festen för nyblivna 30-åringen var riktigt trevlig och festfolket likaså. Den omtalade tuttårtan var inte bara strålande fin, den var också kanongod! Jag ångrar mig nåt grymt att jag inte tog ett par bitar till av den. Ner i min mage for istället desto fler shots av all den sprit som fanns på festen, som la sig uppepå det jag hällt i mig innan dess. Å det var inga problem så länge jag var på festen. Då var jag på strålande humör, tyckte chokladvodkan jag hittade var supergod och sällskapet - ja det kunde jag verkligen inte klaga över. När värdinnan frågade om vi ville dra vidare, ja då minns jag att jag inte var sen att instämma.

Jag fick höra att de andra i sällskapet tappat bort mig nästan direkt när vi kommit till utestället, och det förvånar mig faktiskt inte det minsta - jag tappade bort mig själv redan när vi lämnade första festlokalen.

Jag hittade mig själv vid ett par tillfällen under kvällen. Vid en bar. Vid en trapp. Vid en bankomat fumlandes med kort som inte alls ville gå i de smala springorna och en taxichaufför strax bakom mig som envisades med att inte lämna mig i fred. Förklaringen till det sista var ju givetvis logisk - jag var skyldig honom pengar... Just då tyckte jag dock mest att han var irriterande - jag hade ju fullt upp med att försöka fokusera på den blå lådan framför mig och trycka rätt på knapparna.

Hur jag hittade honom och hamnade i hans bil vet jag inte. Lika lite koll har jag på när jag lämnade utestället, eller vad klockan var när jag kom hem. Om det var av ren barmhärtighet som taxichauffören såg till att jag hamnade i taxibilen en gång till* och körde mig fram till vandrarhemmet där jag skulle sova eller om det var chansen att tjäna mer pengar vet jag inte heller. Hem kom jag i alla fall.

Väl på vandrarhemmet lyckades jag hitta nyckeln, kom in i rummet, fick med mig tandborsten och begav mig mot badrummet. När jag kom tillbaka till rumsdörren var nyckeln som bortblåst. Hur jag än letade** hittade jag den inte***. Så vad göra? Jo, jag bankar på dörren... Jag hoppas att jag var tyst och smidig när jag väl kom in på rummet, för att kompensera för mitt bankande, men jag tvivlar på det. Jag hade förstånd nog att inte tända lyset, men det gjorde å andra sidan att jag hade större besvär**** att hitta stegen och komma upp i överslafen. Å att jag rumstrerat om en del framgick väldigt klart när jag vaknade på morgonen och såg att jag placerat kläder lite varstans i rummet. Vad mina sänggrannar, däribland en gammal dam, tänkte om mig är jag glad att jag slapp höra och lika glad är jag att sannoliheten att jag behöver träffa dom igen är liten.

Gladast är jag dock över att jag kom hem helskinnad! Å att jag inte lyckats slarva bort varken mobilen, kameran, plånboken eller nåt av dess innehåll*****. Lördagnatten kvalar in bland mina absolut värsta fyllor och fungerade som ett wake-up call av sällan skådat slag. Att tappa kontrollen i sin egen stad där man hittar med förbundna ögon eller där man har sällskap är en sak. Att göra det själv, i stadsdelar av huvudstaden där man aldrig varit, i ett tillstånd som det jag var i - ja det är skrämmande.

Så, jag gissar att jag inte förvånar någon om jag säger att jag skrivit nykterhetslöfte med mig själv på obestämd tid framöver.

Men - och det är ett nog så viktigt men - förutom ovanstående minnen (eller avsaknaden av dom) tar jag givetvis också med mig minnet av den trevliga festen och alla kvällens betydligt trevligare intryck! :)

(...å alla tips som kan fylla i mina luckor tas tacksamt emot - den enda ledtråd jag har är ett kvitto från baren från tvåtiden. Av beloppet att döma köpte jag i alla fall bara åt mig själv. Mobilen innehöll inga konstigheter på morgonen efter heller och det är nog så bra det...)

----

*) som sagt, jag vet inte vart jag åkte ifrån eller till första gången...
**) i mitt tillstånd hade jag nog kunnat leta efter nåt stort som en fotboll, och ändå missat...
***) Vart nyckeln var? Tja, morgonen efter så låg den på en hylla i badrummet...
****)ja, kan jag inte få skylla på att det var för att det var mörkt?
*****) Men att döma av den oordning som rådde i plånboken dagen efter, och att kreditkortet****** låg löst i väskan, så hade nog marginalerna kunnat vara betydligt större...
******) Varför hade jag ens med mig det?!

Inte bara jobb..

Huvudet har snurrat kring jobb och intervjuer hit och ansökningar dit den senaste tiden, men i helgen ska jag ägna mig åt helt andra saker. Imorgon är det nämligen fest - wohoo! :)

Å så var det dags att börja hålla tummarna...

Jahapp, så var jobbet sökt. Jag har funderat och klurat och filat och slipat på brevet och gjort mitt bästa för att de ska förstå hur lysande det vore att ge mig jobbet. Idag skickades det in, så nu är det bara att vänta...

Det här med att bli utvald..

Med samma utbildning och inriktning i bagaget är vi ett gäng i bekantskapskretsen som sitter och söker samma jobb nu. Så även det jobbet jag ska på intervju för nästa vecka. Idag skickade de ut "Tack för visat intresse, men..."-mailen till de som inte gick vidare, däribland ett par av mina klasskompisar. De hade skrivit att femhundratjugo personer sökt till de två traineetjänsterna och att tjugo valts ut att gå vidare.

Å jag är en av dem.

Shit.

Hoppsan...

..jag tror bestämt att jag tackade nej till ett jobb nyss. Det måste tillhöra mina snabbast fattade beslut någonsin.

Jag undrar jag om det blev rätt beslut.

Dagens insikt

Tänk om det alltid skulle vara så lätt att ta sig ur sängen på morgonen som då klockan visar vintertid, men kroppen fortfarande går på sommartid. Vid såna tillfällen går det visst till och med att ta sig ur sängen innan väckarklockan ringt.

Å det, det kan närmast liknas vid ett mirakel!

Anna goes Monroe

Jag läste nånstans att det där med prickar strax ovanför läpparna är himla attraktivt.

Nu när jag begåvats med en finne precis just där, strax ovanför läpparna, så kan jag ju inte annat än undra om det har samma effekt på det manliga könet.

Möjligtvis att det skulle hjälpa om jag målade den, så att den påminner mindre om en röd prick, och lite mer om en svart Monroe-prick...

----
Å ja, det här är det närmsta jag kommer till att fylleblogga - så håll till godo! ;)

Note to myself

När exjobbspolaren förstår först halvvägs in i telefonsamtalet att det är mig han pratar med, och inte hans fru, är det dags att vara något tydligare i presentationen än "Hej, det är jag.."

Ner som en pannkaka, och upp som en sol!

Jajjemen, här är det omvända världen.

Igår fick jag mitt första "tack för visat intresse, men.."-svar på ett av de nitton* jobb jag sökt. Även om jag inte ville ha just det jobbet blev jag ändå nedstämd och fick ägna kvällen åt att försöka mota bort de tankar som kom om att jag inte skriver tillräckligt bra brev, om att jag inte kommer få nåt jobb och så vidare.

Idag, precis innan vi skulle göra vår opponering på ett exjobb, så ringer telefonen och i andra änden meddelar en trevlig dam att JAG är en av dem som är välkommen på intervju om två veckor! WOHOO! Just det jobbet hade jag aldrig trott att jag skulle gå vidare till, så självförtroendet fick snabbt resa sig upp från den lilla grop det grävt åt sig.

Hög på adrenalin och alldeles rusig genomförde jag sedan opponeringen tillsammans med exjobbspolaren, och blev godkänd utan problem.

Nu ska jag fira! Wohoo! :)

----
* Det kan låta mycket, men majoriteten av dem är sådana jag sökt mest för att de är inom mitt område. Jobben i sig är inte så spännande, men får jag inte nåt av de jag verkligen vill ha kan de ju vara bra att ha som reserv...

Önskas en blinkande telefon?

Åh, ett nytt kanonerbjudande! Tänk att de förstår att jag inte vill annat än att se fiskar simma runt i telefonen eller på olika sätt göra om min mobil!

hypnotisera din mobil och gör så att den blinkar i mörkret! installera denna Flash neon Hypnotic fort. skicka FLASH till 72626 - (20 sek)

Tempting, but no..

Åh, järnspikar!

Den som länge drömt om att få höra de allra vackraste svordomar Anna kan uppbringa skulle ha befunnit sig i köket för en stund sedan.

Att som nyduschad och iklädd alldeles rena kläder fylla en tallrik med fil, ställa den på köksbänken och sedan sträcka sig upp mot müslipaketen i skåpet över brukar inte vara några som helst problem. Så inte idag. Nä idag jävlas världen. Ner från skåpet faller ett litet knäckebrödspaket, precis lagom stort för att landa rätt ner i filtallriken.

Medan filen stänker över den rena tröjan, byxorna, skåpet och halva golvet letar Anna upp ovan nämnda svordomar och all världens barn håller för öronen.

Robban Bobban

Det e ju öken! Fan det e öken!
Jag tänkte: det blir väl bättre runt kröken,
men det var ännu mera öken!

Nä, inspirationen har inte riktigt lyckats formulera till nåt inlägg under veckan, trots att det funnits gott om material.

Tur då att det mesta av veckan kan sammanfattas med Broberglåtar...

Vatten, stan är full av vatten.
Vatten, lite grann i hatten.

Alldeles förälskad

Jag velade hela eftermiddagen om jag skulle gå på fredagens film, Two sides of the bed, men lyckades till slut komma iväg och tur var det. Den hade charm, humor, var stundtals riktigt härligt fånig och gjorde mig på alldeles strålande bra humör.

Men, den ligger ändå i en annan nivå jämfört med gårdagens film, A soap (eller En soap, som den heter på danska). Precis som beskrivningen uppgivit så var det en turbulent kärlekshistoria där könsroller kommer i svängning. Å nog stämde det. Det var dessutom en alldeles underbart vacker film, som mycket passande slutade med Anthony and the Johnsons till eftertexterna. Jag kunde inte bli annat än förälskad!

SvD - numera en eftermiddagstidning?

Jag har levt i tron om att morgontidningar är sådana som dimper ner i brevlådan på morgonen.

Mitt tidningsbud har tydligen en annan uppfattning. Jag funderade om jag skulle fråga honom om den när han slängde in tidningen genom brevlådan nyss...

Anna rekommenderar...

..idag ett besök hos PhonePhucker - det senaste inlägget är lika träffsäkert som det brukar!

Själv ska jag besöka skolan trots att det är tidigt en lördag morgon. Å nej, jag ska inte skriva högskoleprovet som så många andra gör idag, jag ska träffa min kära exjobbspolare. Eftersom han gått och blitt med fast jobb innan vi var färdiga med vårt eget exjobb och opponeringen på ett annat exjobb så är mina helger numera uppbokade till just exjobb. Det ska jag snart gnälla över på Stefans Sugfest- eller Gnällparty2006 - en annan sida som förtjänar ett besök idag.

Borde det firas kanske?

Utanför fönstret är vädret lika muntert som humöret - mulet, gråtrist och regnigt. Men mina tårar regnar inte. Inte idag. Igår var det svårare att hålla tårarna borta när insikten sjönk in att de faktiskt åkt. Nog har jag haft tid på mig att vänja mig vid tanken, nog har jag förberett mig på det som skulle komma, men icke desto mindre är sorgen stor över att de så länge kommer befinna sig så långt bort, utom räckhåll.

Med tanke på vädret och förkylningen och att allt veckans jobb lugnat ner sig något passar jag idag på att krypa ner under en filt, med favoritchokladen till hands, med en fulladdad musiklista i datorn och den lånade boken Små citroner gula i handen. Ibland är det väldigt skönt att bara krypa ihop och ta hand om sig själv en stund.

Så, är det det jag ska fira? Nix.

Det som skulle kunna firas är att det här är mitt hundrade inlägg. Hundra inlägg har jag alltså lyckas plita ihop sedan jag började i augusti. Det skulle inte förvåna mig om det blir ett par till.

Förvirrande beteenden

I måndags när jag precis hoppat upp på cykeln efter att ha sett Tristram Shandy och sagt hej då till S stannade en sån där välbekant vit bil med blå lampor på taket bredvid mig. Jag log och frågade om jag skulle kliva av cykeln (med tanke på att det var mörkt och jag var fullt medveten om att jag inte hade något lyse). Killen med uniformen log lika stort tillbaka och ett samtal inleddes om vart jag var på väg, att jag haft bråttom till bion, men inte hade bråttom längre, att jag visst hade ett fungerande lyse bak men glömt tända det och saknade lyse fram.

Under hela samtalet, som till en början skedde med killen sittandes i bilen, och senare ståendes utanför, så log han konstant, ja för att inte säga flirtade.

Kanske var det därför han upprepade gånger fick säga men jag kommer skriva ut böter. Med det leendet var det inte helt uppenbart att han tänkte straffa mig på något vis. I alla fall inte med böter.

Han tillade att han inte var lika blödig som sin kompanjon, som var ett ännu större leende när han väl klev ur bilen, att han inte gjorde några undantag för tjejer och inte gjorde några undantag alls den här veckan eftersom det var cykelvecka och han ville att jag skulle sprida ut just det - att det var cykelvecka, inte att jag sluppit undan böter.

Mycket riktigt fick jag uppge namn, adress och allt de kunde tänkas vilja veta. Han sa att han ville vara schysst och skrev på trehundra kronor för att jag glömt tända baklyset, inte femtonhundra som han menade att han kunde ha skrivit på.

Så nog var det en böteslapp jag åkte hem med. Men aldrig har jag varit på så bra humör efter att ha blivit bötfälld. Det var en förvirrande känsla att cykla hem trehundra kronor fattigare men fortfarande leendes.

Jag undrar om det är en ny taktik de infört, de där killarna i uniform.

Det där med avsked...

Idag och ikväll åker S och J norrut till huvudstaden för att sedan flyga vidare till Sydamerika imorgon.

Mitt och J's avsked uteblev. Igår när vi skiljdes åt efter tentan och jag undrade om det var dags för hej då, svarade J att vi nog skulle ses senare under kvällen eller idag. Så blev det inte, men på sätt och vis är det skönt. Det är lättare att tänka att vi kommer ses snart igen, även om sanningen är att det troligtvis blir tidigast om ett halvår.

Mitt och S' avsked blev av, och var desto jobbigare. Vi tog jag oss tid att umgås hela gårdagkvällen, åt på stans godaste italienska pizzeria, såg The end of silence på bio och sköt upp att säga hej då in i det sista. När det så var dags, när vi stod utanför hans port, undrade S om jag inte kunde släppa min cykel som jag höll i för en stund och ge honom en kram. Jag släppte cykeln, vi kramades och försökte båda se muntra ut. Medan jag cyklade därifrån kände jag med hela kroppen att avsked är något jag verkligen inte tycker om.

Min krets av bekanta och hejsan-tjena-vänner är stor, men min innersta krets av vänner är liten - sådana vänner som jag släpper in till mitt innersta, som finns där när jag känner mig som bräckligast, som kan få världen att kännas stadig igen. När större delen av denna innersta krets kommer att befinna sig långt bort på andra sidan jordklotet känns den alldeles för liten.

Det är tungt nu.

Dags för mer film, forts.

Måndagens film, Tristram Shandy, var precis enligt beskrivningen - en galen och härligt knäpp brittisk komedi i stil med Monty Python. Jag skrattade så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen!

Sen i måndags har jag även hunnit med att se Match Point och The end of silence. Den första, Match Point, fick mig att riktigt koka av ilska över vilket fegt svin huvudpersonen var. Samtidigt fick den mig också att fundera - över otrohet och moral. The end of silence var en stillsam och lite vemodig film med mer bilder än konversationer. Killen på raden framför somnade till ibland, och nog kan jag förstå honom - tempot var väldigt långsamt. Trots det var det mycket jag inte förstod och mycket som lämnades öppet för tolkning.

Ikväll blir det paus i filmkollandet, men sedan tänkte jag hinna med att se Capote, den tyska filmen Barfuss, de spanska filmerna 2 sides of the bed och Tapas liksom den danska A Soap innan filmfestivalen slutar på söndag.

Mitt kontor

Å så var det min tur då...

Dags för mer film

Gårdagens film, Nio liv, var mer typiskt kulturell och filmfestivalaktig än den första vi såg. Filmen skildrade nio människors liv som efter ett tag visade sig hänga samman - vissa kopplingar var tydliga, medan andra inte klarnat än. Deras liv var mer eller mindre tragiska och skildrades med en mycket svart humor.

Halvvägs in i filmen märkte jag att S satt och tittade på mig, och jag blev medveten om att jag gömt mitt ansikte i händerna och hade en mycket bekymrad min. Det var en jobbig film att se - svårsmält och bitvis mycket obehaglig...

Kvällens film, Tristram Shandy, ska skönt nog vara av det muntrare slaget. Enligt beskrivningen ska det vara en "underbar brittisk komedi" med "klara Monthy Python-vibbar", och det låter ju betydligt mer lättsmält!

Spam-sms

Visserligen tycker jag om att få sms, men det finns ju gränser...

"alldeles för bra! installera ett verkligt akvarium med vackra tropiska fiskar i din mobiltelefon! skicka COOL till numret 72626 (20sek)"

Nja...

Oh my!

Min bror introducerade mig för Calatrava idag. Jag tänkte inte ens försöka sätta ord på att beskriva det jag, eller brorsan, känner för hans skapelser - framför allt byggnaderna. Så, ni får helt enkelt kolla själva.

Not again...

Det där om mitt återbesök till målbrottet som jag nämnde. Det visade sig vara början på en ny förkylning. Igen. Suck.

Annars då?

Jo, annars så var gårdagens film, Djävulen bär Prada, helt ok. Jag log, jag skrattade, jag våndades, jag fick inspiration att shoppa och hade det på det hela taget riktigt bra i biomörkret. Att jag fick tillbringa resten av kvällen tillsammans med S och J var inte så tokigt det heller.

Andas in, andas ut...

Efter att ha petat iväg ansökningar till alla möjliga jobb tittar jag till en gång till på företagets lista på lediga jobb och helt plötsligt ser jag den - Annonsen. Den överensstämmer så löjligt väl med mig, mitt exjobb och vad jag kan! Riktigt fånigt löjligt väl!

Så fånigt att de lika gärna kunnat skriva "Men Anna, det är ju det här jobbet du ska söka! Titta, vi har ju skrivit att vi kan förhandla om startdatum, att vi gärna ser kvinnliga sökande, att vi ser det som ett stort plus om sökanden har kunskap inom precis det du gjort exjobb inom och har dina styrkor. Så sök nu - för guds skull!"

Nu måste jag andas lite...

En förändrad Anna

Igår kom jag ut från frisörbesöket nyklippt, nyslingad och alldeles lockig. Man skulle nog kunnat likna mig lite vid ett troll, om än ett välklippt sådant. Rösten var inte heller sig lik. Den betedde sig snarare som om kroppen beordrat en ny tur till målbrottet och kom ständigt med nya överraskningar. Det var en minst sagt intressant upplevelse att sjunga på körövningen igår kväll...

Idag är jag dock mig lik igen - rösten är som den ska och yrvädret till hår beter sig mer som det brukar. Om bara dagen-efter-känslan efter gårdagens pubbesök lägger sig så är jag snart redo för första besöket på årets filmfestival i stan. Först ut - Djävulen bär Prada.

Blogglänklistan har blitt längre

Det var dags för tillökning, utökning, kalla det vad man vill. Numera återfinns även Levande, Mandalaya, Sandra, Stefan, Tess och Torpedo där ute till höger.

Jag har ett förslag!

Men det kan hända att det är lite för sent för det nu. Det är ju inte direkt så att de satsar multum på att vidareutveckla tekniken för videoapparater längre. Men om de gjorde det skulle jag vilja föreslå en förbättring. Om videon förstår att det endast är 2 timmar kvar på bandet, och det gör den, varför kan den då inte upplysa den dumma användaren om att det inte går att programmera in en 2,5 timmes film och tro att den får plats då? Nu låtsas den istället som ingenting, startar glatt inspelningen när den ska, och matar sedan tjurigt ut bandet när det är slut...

Ja, jag vet. Den dumma användaren borde kunna lösa det där själv, men mycket kan bli svårt när man är trött. Deckare av alla filmer tillhör inte de filmer man vill missa sista halvtimmen på för övrigt...

Nåt som kan liknas vid en ursäkt..

.. fick jag av exjobbspolaren ikväll. Jag blir lika förvånad varje gång såna här situationer uppstår. Själv är jag raka motsatsen - alltid väldigt noga med att kolla att andra blivit informerade och kollar gärna en gång extra så att det inte blivit missförstånd eller glapp.

För en miss var precis vad det var den här gången. I alla fall från min exjobbspolares sida. Han utgick ifrån att vi båda blivit kontaktade. Hur de som skulle informera oss tänkte när de bara kontaktade den ena det förstår jag fortfarande inte..

Efter att jag kommit ut på promenad, fått frisk luft och hälsat på S & J en sväng var ilskan över missen i alla fall som bortblåst. De två kan som få andra snabbt ta fram mitt leende igen. Tyvärr är det också just de två som snart ska åka långt, långt bort. Nedräkningen har börjat - 9 dagar kvar till avfärd.

Nä nu jäklar..

Det var inte mycket till exjobbspolare som inte ens kan se till att jag blir informerad och får ha en åsikt! Nä, våga inte undanhålla information för mig och besluta utan att jag får tycka till för då blir jag AAARG!

Nu är det er tur

Inspirerad av Mo kan jag inte låta bli... Jag har fyllt i, nu är det er tur. Så låt höra - hur är Fyrtorns-Anna, egentligen?

Som storasyskon gör

När jag var liten drömde jag om att ha en storebror - någon som skulle lära mig hur världen fungerade, visa mig en massa spännande saker, men framför allt finnas där när jag var rädd och behövde stöd.

Som ödet föll sig fick jag ingen storebror, däremot blev jag själv storasyster. Att dragen är desamma för storasyskon är det ingen tvekan om.

Igår var jag i en galleria på stan där jag skulle upp till en affär på övervåningen. Vid rulltrappan har precis ett sällskap på tre damer klivit på trappstegen. Kvar står en liten flicka i sjuårsåldern och tittar efter damerna när de åker uppför. De ropar några uppmuntrande ord medan de fortsätter uppåt, men flickan står kvar och tittar tvekandes på trappstegen som rullar fort framför henne. Jag ställer mig bredvid henne och frågar om vi ska kliva på samtidigt. Hon tittar upp på mig, men vänder sedan blicken tillbaka till de rullande trappstegen. Jag föreslår lite uppmuntrande att hon ska testa att hoppa jämnfota*. Hon ser tveksam ut där hon står och tittar på trappstegen som byts ut en efter en och tanken verkar inte lugna henne det minsta. Så jag böjer mig ned och frågar om hon vill att jag ska lyfta upp henne. Lättad tittar hon på mig och nickar. Jag flyttar över väskan till andra handen och säger åt henne att lägga armen om min hals och lyfter sedan upp henne. Jag kliver på och sätter ner henne på ett trappsteg ovanför. Hon knatar uppför mot damerna som nu hunnit upp och som tar emot henne.

De tackar för min vänlighet och jag nickar tillbaka medan jag tänker att jag ju bara gjorde som storasyskon gör - finns där när de mindre behöver oss.

--------------
* ja, då känns det ju inte som halva kroppen lämnas kvar, eller hur?

Vicken baggis!

Jag har förflyttat datorn och mitt rapportskrivande till köket. Förutom att det är skönt med omväxling mot att sitta vid skrivbordet i sovrummet, är det också mycket ljusare när förmiddagssolen strålar in genom fönstret. Just idag blev det dock en aning varmt att sitta med datorn badandes i sol.

Så jag tittar på rullgardinen som står hoprullad vid sidan om fönstret. Där har den stått ett par veckor nu, ända sedan jag i min iver ryckte sönder linan som håller upp den. Som snart färdig ingenjör och med en väldig massa poäng i ryggsäcken borde ju inte en enkel rullgardin vara några som helst problem att laga. Tänker jag. Till att börja med.

Efter att ha klurat och pillat en stund kan jag inte låta bli att svära över att konstruktionen är så genomtänkt att den inte går att genomskåda direkt. Jag beslutar mig för att ringa kära brodern som har en likadan bastrullgardin med linor. Jag förklarar problemet och ber honom beskriva hur linan skulle träs.

Han börjar prata om två linor, jag försäkrar att det bara är en - "tro mig, jag står ju med linstumpen i handen"! Han pratar om att linorna ska gå runt, att de ska upp på samma ställe, och att en ska ner. Den biten är ju självklar. Den säger sig ju själv. Men hur? Vilken lina åt vilket håll och hur fasiken ska jag trä för att låsmekanismen ska göra sitt jobb? Jag suckar över att han inte är vidare pedagogisk och han föreslår att han ska ta bilder och skicka över istället.

En stund senare dyker två bilder upp. Till en början ser de inte ut att göra saken mycket tydligare, men när jag återvänder till rullgardinen ser jag att det ju är två små plasthjul, inte bara ett! Jag ger mig på ett nytt försök och trär linstumpen upp runt det andra hjulet och ner igen. Men icke, låsmekanismen vill inte fungera. Jag tänker till igen, övertygad om att så svårt kan det ju inte vara. Så går det upp ett ljus och jag trär om stumpen på nytt - OCH DET FUNGERAR!

Mäkta stolt hänger jag upp rullgardinen i fönstret, rullar ner den halvvägs och slår mig sedan ner vid det numera skuggade köksbordet.

Hämnden väntar på mig

Medan de små jäklarna till apparater dör runt omkring mig, vaknade kroppen till liv istället. Idag kunde jag nämligen äntligen bege mig och träna ordentligt. Senast kroppen fick anstränga sig mer än att gå en rask promenad eller springa upp för de fem våningarna upp till min boning var i mitten på augusti - innan alla envisa förkylningar bröt ut.

Å passet gick förvånande bra. Kanske är det just vardagsträningen som gjort att konditionen inte tappats bort.

Musklerna däremot - de hånskrattar just nu åt mitt envisa jag som körde så hårt på passet. "Vänta du bara till imorn bitti när du ska ta dig ur sängen. Då kommer hämnden!" kan man höra dem viska...

De små jäklarna bara dör!

Igår var det mp3-spelaren.

Jag gav mig ut på promenad och hann inte mer än ut genom porten innan en bra låt börjar spelas på radio. Jag ökar takten direkt och testar till och med att springa lite. Kroppen svarar och jag blir alldeles lycklig. Vad händer då? Jo den dör! Tvärbom och alldeles knäpptyst.

Så det var bara att vända, upp för trapporna igen, byta batteri och så ut på nytt.

Idag var det äggklockan.

Den ville inte alls hålla koll på tiden åt mig, hur jag än försökte, tryckte, bönade och bad. Den lille var till och med så jäklig att han först gav sken av att hålla tiden och sen bara nollställde sig. Om och om igen.

Vad är det som händer?

Jamen jisses!

Satte Martin Stenmarcks låtskrivare som mål att få med så många nödrim och klyschor som möjligt i samma låt när han skrev Sjumilakliv?

Jag vill kasta loss,
och lära mig slåss
Raka av mitt hår,
och bäras ut på bår

Ta tjuren vid hornen
och hålla dem hårt
Lita på sanningen
och kväva all gråt

Börjat sluta tro,
och låtit vansinnet gro
Jag vill sparka bakut,
och göra något sjukt

Jag saknar ord...

Som en paus..

...i rapportskrivandet letade jag bilder på nätet och hittade denna som rätt bra beskriver vad jag skulle vilja göra istället för att skriva rapport dagarna i ända...

Lindrade det min brist-på-hångel-i-mitt-liv-just-nu-frustration? Nä, inte det minsta... men jag fick en paus i alla fall.

Kulturell 10 timmar non stop

Igår var en riktigt bra dag. 10 timmar non stop med kulturnattsupplevelser och kvalitetstid med S. Vi strövande runt och upptäckte stans kulturliv tillsammans med övriga delar av befolkningen. Dagen fylldes med dans, utställningar, intressanta udda människor och framför allt mycket bra musik. Mest nöjd var jag dock över att få tillbringa den med S och att det var en så skönt avslappnad stämning som vi inte haft på länge. Det var en dag som med råge vägde upp för natten innan.

Självinsikt

Jag brukar se det som något positivt, som en av mina positiva sidor, att jag nästan alltid ler. Allt som oftast hänger leendet ihop med att jag är glad och på bra humör. Sedan min tid som säljare bemöter jag även dryga och hånfulla kommentarer från främmande människor med ett stort leende. Men när jag fortsätter att le även när jag blir kränkt som i fredags natt, ja då har jag tametusan nåt att jobba med...

Jag kom av mig helt

Det var länge sen jag grät, och det var ännu längre sen jag avslutade en utekväll gråtandes. Kanske är jag lyckligt lottad, men jag brukar nästan alltid komma hem på riktigt bra humör.

Så inte igår.

Kvällen började bra. Jag, S och J samlades i S' korridorskök där vi firade att de äntligen fått sitt efterlängtade exjobb. Under kvällen anslöt ett par av korridorsgrannarna liksom en av J's vänner. Allihop visade sig vara riktigt trevliga typer, stämningen var hög och mitt humör på topp. Runt midnatt gick jag, S och J vidare till ett uteställe i stan där vi skulle möta upp med J's nyfunna tjej C. Vi tog en sväng runt stället, förbi baren och slog oss sen ned i en soffa i väntan på att C skulle skymta till. Efter ett tag får J syn på henne och han börjar introducera oss för varandra. Det är nu det bär utför. Kanske är han nervös, kanske är han för full, vad vet jag. Med C i sitt knä börjar J i alla fall slänga ur sig saker som först bara gör mig helt paff. Jag fattar inte att han säger det han säger och skrattar bara åt eländet. S markerar att gränsen är nådd genom att resa sig upp och gå därifrån. Själv sitter jag kvar en stund till medan det sjunker in vad J sitter och säger. C försöker lindra det J säger genom att fråga om det verkligen är så han menar, men han fortsätter att slänga ur sig spark efter spark mot en av mina känsliga punkter, och slutligen reser även jag mig upp och går mot damernas för att hämta andan.

När jag lugnat ner mig letar jag rätt på S och J igen, och hittar dem efter en stund. J står med ett stort leende, fortfarande totalt omedveten om vad han nyss sagt. Han frågar efter en stund, på sitt karaktäristiska leende sätt, om jag är sur. Jag svarar och en diskussion uppstår om vad han sa och hur jag tolkade det. Vi blir nog högljudda för S säger åt oss att fortsätta utanför. Väl ute bryter S in i diskussionen. Han är så tydlig som bara han kan vara när han gör klart att J måste förstå när gränsen är nådd, när det är dags att bara vara tyst och att han överhuvudtaget kan vara betydligt mer taktfull. Jag klarar inte mer utan beger mig återigen mot damernas där jag väntar tills jag ser mer normal och mindre rödgråten ut. Jag känner att jag inte klarar så mycket till och funderar på om jag ska gå hem, men beger mig för att leta rätt på dem igen. När jag hittar J frågar jag kort var S är och får veta att han dragit hem. Det gjorde mitt beslut enkelt, så jag vänder helt om och drar hemåt jag med. På vägen hem ringer jag S och får då veta att J lyckades med att trampa över och såra även honom medan jag var borta. S hade markerat att nu var det nog och dragit direkt.

Igår gick jag och spånade på ett blogginlägg om den speciella vänskap vi har vi tre. Om hur olika vi är, om att vi har så kul ihop alla tre, men också stortrivs två och två. Om hur skönt det är att de alltid finns där närhelst de behövs och hur mycket de betyder för mig. Om hur glad jag är för deras skull för att de fått tag i det exjobb de jobbat så länge för, men också hur eländigt trist jag tycker det är att de kommer befinna sig på andra sidan jordklotet de närmsta månaderna. Jag kom av mig i spånandet på det inlägget inatt.

En bild av mig

Om vi säger att de vägar som leder hit representerar en bild av bloggen och att bloggen representerar en bild av mig, så är jag en kåt Anna som är en hejare på att bota förkylningar.

Uppdatering: Nä, så enkel är jag ju inte. Jag är ju mer än så. Anna ställer ju även upp för de som vill hitta en pizzeria i Norrköping och för de som har svårt att andas.

Inte alls som Idol-juryn

Anmälningarna har strömmat in efter vår succé på den stora scenen och ikväll är det dags för de första aspiranterna att provsjunga till kören.

Vi ska vara så snälla så. Jojjomen. Självklart.

:)

Det här med sömnlöshet...

Jag undrar om det är ett lustigt sammanträffande, men sömnlöshet verkar då vara temat för veckan.

Snubben bloggade om det idag, Garmonbozia i förrgår och Mo har bloggat om det ett par dagar. Igår publicerade SvD en artikel om sömnlöshet och knep för att komma ur det.

Å själv lyckades jag äntligen somna när jag ville igår...

Det här med slängkyssen...

...som jag nämnde innan. Det hände i fredags.

Jag kom till busshållplatsen utanför jobbet i precis lagom tid för att hinna se bakändan på bussen försvinna bort. Trött efter en lång dag och hängig av förkylningen kände jag mig allmänt vissen där jag stod. Insikten att jag nu skulle få vänta tjugo minuter på nästa buss gjorde mig inte direkt piggare. När jag stått där en stund och förstrött tittat på bilarna som passerat förbi så händer det - jag får en slängkyss från en kille i en passerande bil. Inte från en sliskig kille. Nej från en helt vanlig kille, rätt fin dessutom. Det var nästan så att jag vill titta över axeln för att se om det verkligen var menat till mig. Men jo tametusan, ingen annan var ju i närheten. Å då spred sig leendet över läpparna och livet kändes plötsligt inte så tokigt alls.

Resa i tiden eller leva i nuet

Jag vill inte resa bakåt i tiden, men det struntar mitt huvud fullständigt i. Jag får minnesvibbar som påminner mig om hur jag mådde under höstarna för ett och två år sedan. Den osäkerhet jag kände, de tvivel jag hade, hur jag fick kämpa med min självkänsla och mitt självförtroende. Jag har kommit enormt långt sedan dess, men ändå kommer känslorna tillbaka i små doser.

Jag vill resa framåt i tiden. Jag vill slippa behöva frustreras över exjobbsrapportskrivandet. Jag vill slippa stressen jag känner över rapporten och de andra kurserna som ska avslutas. Jag vill slippa osäkerheten över det som kommer. Jag vill resa framåt dit där allt det redan är över.

Men oftast befinner jag mig här och nu i tankarna. Å här och nu trivs jag riktigt bra. Nu är jag en gladare, tryggare och mer självsäker Anna som ler mot världen. Enligt mina vänner ser jag rent av riktigt lycklig ut. Å det stämmer nog. Jag är lycklig, och jag uppskattar de små händelserna som sker. Som när någon ser glad ut över att se just mig eller när någon på gatan möter min blick och ler tillbaka eller när jag får en slängkyss från en passerande bil när jag väntar på bussen eller när telefonen piper till och jag får ett sms. Då ler jag med hela kroppen.

Var det ett hot?

Jag nappade på ett erbjudande nyligen och får nu en morgontidning i brevlådan ett par söndagar framöver. Det passar mig alldeles utmärkt - med alla de bilagorna har jag att läsa så det räcker för hela veckan.

Förra veckan fick jag inte tidningen jag beställt, utan istället den största konkurrentens. Trots glädjen över att ha nånting att läsa på morgonen anmälde jag det.

Imorse gav tidningsbudet mig rätt tidning, men en misshandlad sådan! Det ser ut som någon skurit med något vasst rakt igenom och det är ett hål mitt i tidningen. Ska jag se det som ett hot mån tro?

Uppdatering: Nu har jag reklamerat även dagens tidning på hemsidan. Väldigt smidigt det där. De hade nämligen inte bara "utebliven tidning" och"fel tidning" som alternativ i formuläret, utan alternativet "trasig tidning" fanns det också . Nu återstår bara att se vad som händer nästa söndag...

God morgon världen!

Alldeles nyvaken, men tillräckligt klar i huvudet för att veta att det här är nåt jag kan skriva under på.

När jag ändå är i tipsartagen, och redan droppat ett radioprogram i titeln, kan jag ju passa på att tipsa om ett till - gårdagens Flipper på P3. Det genomtänkta och underhållande programmet masserade mitt trötta huvud under gårdagens kvällspromenad. Mycket bra!

En perfekt dag på jobbet

Igår var en helt perfekt dag på jobbet. Jag dyker upp vid tvåtiden och möts av "nämen, är du här" och idel leende ansikten. Jag fikar och är allmänt social, tackar och ler åt alla lyckönskningar och "hoppas att vi ses snart igen" innan jag beger mig hemåt igen vid fyratiden.

Tänk om alla dagar på jobbet vore såna.

Från speedad till löjligt trött

Tänk att man kan bli så löjligt trött av att skriva en exjobbsrapport. I eftermiddags var jag pigg, ja rent av speedad. Jag gick på drogen Pink, koffein och så förkylningsmedicinen som visst förstärkte effekten av koffeinet. Hoppsan. Så ja, jag var produktiv därefter.

Nu däremot, nu är jag mer i nån form av zombiestadie... Godnatt världen!

Like a drug

Bättre sent än aldrig har nu även jag upptäckt Pink's nya album I'm not dead. Å vilken musik sen! Det får min puls att höjas, huvudet blir klarare och orden, ja de bara flödar. Det är som en drog!

Så nu får Pink gå på repeat ett par dagar. Fortsätter orden att flöda lika bra har jag snart inte bara skrivit klart exjobbsrapporten utan också fått till jobbansökningsbrev och en uppsats på tyska! Wohoo!

Knäsvag

När jag hunnit halvvägs nerför trappen i eftermiddags kände jag den. Doften. Alldeles knäsvag och darrig, med doften kvar i kroppen, fick jag ta mig nedåt. Förbannade Hugo Boss! Å ja förbannade kille, vem du nu var, att dofta så gott... Det borde vara förbjudet att lämna såna doftspår! Tänk om jag snubblat?

Kan ni bevara en hemlighet?

Om ni är riktigt tysta ska jag berätta en hemlighet. Ok?

*viskar* Jag är snart frisk. Snart har jag ingen hosta kvar alls. Snart är jag pigga, friska Anna igen. Men säg det inte till någon. Säg det framför allt inte till de där bacillerna som verkar ha trivts så bra i min kropp. Det vore väldigt illa om de skulle ändra sig och komma tillbaka. Det vill jag inte. Jag är ju snart frisk och tänker fortsätta vara det nu.

Det är ju inte på riktigt

Det har funnits mycket tid över när jag nu bott i sjuksängen och en stor del av den tiden har lagts på Grey's Anatomy. Många avsnitt har hunnits med och igår var det dags för avsnitt 22 på andra säsongen. Det visade sig vara ett jobbigt avsnitt att se. Det var så jobbigt att jag stundtals bara såg ett par minuter i taget och sen var tvungen att göra nåt annat innan jag kunde fortsätta titta. Avslutningen på avsnittet var sedan en klassisk avslutning där man bara måste fortsätta med nästa avsnitt för att få veta hur det går - klarar de sig?

Det avsnittet hade jag dock inte, så vad göra? Jo, jag såg att jag ju hade textningsfilen till avsnittet så jag satte mig att skumma igenom den istället. (Att läsa sig till handlingen visade sig dessutom vara mer skonsamt för nerverna...) Inte heller efter det avsnittet var alla trådar lösta utan frågan kvarstod - klarar de sig?!

Avsnitt 24 hade jag hemma, men inne i textläsandet som jag var valde jag istället att fortsätta läsa mig till hur det skulle sluta och skummade igenom även detta avsnitt.

Å det slutade inte bra, inte bra alls.

Så nu sitter jag här och vill inte alls se de där avsnitten. Jag vill inte höra den dramatiska musiken. Jag vill inte se alla ledsna miner. Framför allt vill jag inte se hur förkrossad hon blir. Men jag vet ju att jag kommer göra det. Jag måste bara samla mod till mig först. Å lyckas övertyga mig om att det inte är på riktigt. För det är det ju inte. Det vet jag ju. Egentligen.

Jag gjorde det!

Jag lyckades ta mig över muren! Om det var vad jag sa, eller det faktum att jag kraxade och hostade i luren som gjorde att sköterskan fattade läget vet jag inte riktigt, men i vilket fall så lyckades det! Om drygt en timme har jag läkartid!

Så förhoppningsvis ska bloggen snart övergå från det-är-så-eländigt-synd-om-mig-och-jag-vill-byta-till-en-friskare-kropp-blogg till en vad-det-är-härligt-att-leva-blogg :)

Vändning nu, snälla...?

Den förra förkylningen jag hade var en lindrig variant - lite ont i halsen, lite täppt i näsan, lite yrsel, men på det hela taget möjligt att överleva. Den gick över relativt fort dessutom.

Det här andra eländet till förkylning jag åkt på är dock inte att leka med utan verkar snarare vara en mycket ondsint sak. Förutom att jag är allmänt däckad, har jag nu fått känningar både i öronen och i lungorna, och då är kulmen ännu inte nådd...

Så det mesta talar för att jag borde försöka få tag på en läkare imorgon. Jag tycker verkligen inte om den biten. Själva läkarbesöket har jag inget problem med, men vägen dit jag inte tycker om. Det är som att de alltid lyckas bygga upp en enorm mur som jag ska lyckas ta mig förbi. Ibland har jag lyckats klämma ur mig rätt saker till sköterskan i telefonen så att hon förstått att jag visst är en av de som behöver få träffa läkaren, men ofta har det krävts många turer innan jag lyckats. När jag väl kommit till läkaren är det dock aldrig någon tvekan om huruvida jag behöver vara där eller inte.

Å jag varken vill eller orkar sälja min själ för att få hjälp just nu. Så istället håller jag tummarna för att kroppen ska lyckas slå ihjäl de ondsinta inkräktarna på egen hand...

En eländig sjukling...

Det känns som jag kan det här nu. Ja, det här med att snörvlandes sitta med en hög med näsdukar i soffan, vila mycket, kolla på tv, dricka varmt... Precis så blev jag av med av med förkylningen. Den förra alltså. Nu har jag en ny.

Jag är så trött på att vara sjuk! Jag vill ju vara ute i solen! Nuuuu! Dumma eländes envisa förkylningar...

Fylld av stolthet

Igår, efter att äntligen haft möjlighet att sitta ner och prata med min bror insåg jag ju hur vansinnigt lycklig jag är över att få vara hans syster. Han resonerar så klokt och jag är obeskrivligt stolt över honom!

Jag skulle vilja basunera ut till världen att han, just han, är min bror och han är faktiskt helt fantastisk!

Men framför allt skulle jag vilja att han kunde känna hur bra han är, att han visst duger till, ja att han är helt fantastisk. Jag önskar att han kunde mota alla mörka tankar om sig själv i dörren och se det vi andra ser.

Å han är på väg. Sakta kämpar han sig ur sitt hål och sin depression. Å som han växer längs vägen.

Eländiga misstag

Det sägs att man ska lära sig av sina misstag.

Men ännu en gång missade jag tecknen. Ännu en gång väntade jag tills jag hade stora besvär. Ännu en gång sitter jag här och har svårt att andas. Hur svårt kan det vara att lägga det på minnet hur det känns. Hur svårt kan det vara att minnas vad som gör det bättre.

Tecknena har kommit krypande en efter en och jag har haft alla möjligheter att göra nåt åt det. Ändå väntar jag tills jag lider så pass att jag bara vill gråta åt eländet.

Så nu för sista gången - innan luftrören blivit så irriterade att de reagerar på minsta lilla, innan slemhinnorna svullnat så mycket att det är svårt att andas, innan dess SKA jag ta min astmamedicin.

Ny kropp sökes

Den kroppen som finns är nämligen mest bara trött och förkylningsdrabbad just nu. Så en frisk och energifylld kropp vore inte dumt. Den får gärna vara allergifri också. Går det att ordna?

Det bidde succé!

Rösten höll, adrenalinet flödade och leendet var stort! Ja, det gick kanonbra på scenen igår. Kvällens presentatörer fick publiken att jublande hälsa oss välkomna och ett bättre mottagande kunde vi inte fått. Jublet steg om möjligt ännu mer när vi gjort vår första låt - den gick hem hos publiken utan tvekan!

Ni som inte var där missade nåt. Bland de som var där är de redan många som hört av sig och vill sjunga med oss. Ah, det är inte utan att man sträcker lite extra på sig idag. :)

Jag skulle ju kunna skryta om alla kändisar jag såg i kulisserna och som jag fick småprata med också, men jag vill ju inte göra er för avundsjuka så jag skippar det ;)

En blivande libanes?

Jag hade egentligen inte ens tänkt blogga ikväll. Tröttheten har bosatt sig i min kropp de senaste dagarna och inspirationen har inte funnits där. Så även ikväll. Tills precis nyss.

Minns ni det här? Ikväll besökte jag först min blogg och går därefter in på statistiksidan. Var befann jag mig den här gången då mån tro? Jo, i LIBANON! Katrineholm och Södermanland kan jag ju ta. Det är ju inte så långt bort och ibland kan ju signalerna ta en annan väg. Men hur sjutton gick kopplingarna på nätet om jag hamnade i Libanon?

Mont-liban, Jounieh, Libanon är tydligen stället där ni hittar mig ikväll.

Utsikt från fyrtornet

Nu får det vara nog med insikter, det är dags att visa utsikten från fyrtornet. Bli inte oroliga över höstfärgerna - bilden togs för två år sen. :)

PBF - del 3

Jag har svårt att inte sjunga även fast jag är förkyld. Det är alldeles för roligt för att jag bara ska kunna låta bli. Idag har jag sjungit i duschen, tramssjungit med till låtar som strömmat ur mina högtalare och seriössjungit mina stämmor till konserten. Det låter allt bättre. I torsdags kände jag mig (och lät troligtvis) som ett ostämt instrument. Förkylningen gjorde att det blev som ett glapp i kontakten mellan mina öron och mina stämband, så hur jag än försökte prickade jag antingen in en för låg eller för hög ton än den jag skulle ta. Att få musklerna att minnas hur de brukar göra när de tar en ton var ju bara rent hopplöst. Så jag gav upp och lyssnade på de övriga istället.

Idag känns det bättre. Prognosen ser allt bättre ut inför konserten...

PBF - del 2

Att vara bosatt i soffan i en dag är förbannat enformigt tvingades jag inse igår. Men det fanns inte så många alternativ eftersom jag blev alldeles yr så fort jag började gå lite, så det var bara att gilla läget.

Tre nya avsnitt av Grey's anatomy betades av. (Idag har jag sett ytterligare två. Nu får jag lugna mig tills avsnitt 8 finns hemma. Japp, jag är fast... )

I pauserna mellan avsnitten spanade jag jobbannonser och lyckades hitta två mycket passande som jag ska peta iväg ansökningar till.

Framåt kvällen var rastlösheten påtaglig, så när S föreslog att vi skulle gå på bio var jag inte sen att nappa. Innan vi försvann in i biomörkret hann vi med att ta några öl och få i oss lite mat på hans gamla kvarterskrog. Det var över ett år sedan vi var där sist, men då hängde vi där ofta och minnena från den tiden kom tillbaka bara vi kom innanför dörren. Många öppna och långa samtal har ägt rum där, så även igår, även om ämnena skiljde sig åt. Då kretsade det kring mitt förhållande och senare också uppbrott med M liksom om min och S relation. Igår var samtalen på en mer vardaglig nivå...

Det var en mycket speciell känsla att senare sitta på första raden i biosalongen, lite lätt berusad. Intrycket blev liksom lite suddigt och rörigt. Filmen, Miami Vice, var annars en helt ok avslutning på en mycket trevlig lördagkväll.

PBF - del 1

Första etappen i projektet bestod av två avsnitt av Grey's anatomy. En bra början helt klart. Det får nog bli fler avsnitt av den serien imorgon.

Projekt Bota Förkylning

Ett nytt projekt har inletts ikväll. Till skillnad från problemknäckarprojektet i veckan och de övriga som varit den senaste tiden ska det här projektet kräva minimalt med tankekraft. Det finns ett klart och tydligt formulerat syfte (det måste ju alla projekt ha, eller hur? annars ska de ju inte genomföras) som lyder:

Bli frisk snarast möjligt!
Bli frisk allra senast till onsdag då vi ska sjunga på den stora konserten!
Var frisk över nästa helg då sittningen som jag vann biljetter till äger rum och mammas födelsedag ska firas!

Metoden jag valt består till huvudsak av vila i horisontal läge i soffan alternativt i sängen.

Jag behärskar inte metoden till fullo än. Jag behärskar att vara rastlös och att inte ligga still mer än ett par minuter innan jag rör på mig igen. Men att vila är jag numera helkass på.

Så i helgen ska det övas. Jag ska öva på att andas in och andas ut. Jag ska öva på att bara vila. Jag vet ju hur man gör. Jag är egentligen väldigt duktig på att bara vara, här och nu. Men jag har tillfälligt tappat förmågan, glömt hur man gör. Så det är helgens projekt. Lyckas jag med det, kommer jag att bli frisk. Å det vore trevligt. Det vore väldigt trevligt.

Inte bara en utan två knäckta problem

Envisheten dök upp som väntat och med råge dessutom. För av bara farten löste jag inte bara det ena frustrerande problemet utan hann med att knäcka en till innan huvudet gav upp och jag for hem. Nu återstår bara att checka av med chefen imorn. Å skriva rapport. Så det är en bit kvar innan jag är i mål. Men det närmar sig.

Gaaaah!

Idag får jag verkligen kämpa för att inte bara springa iväg och gömma mig. Dagens problem i exjobbandet är nämligen av den riktigt frustrerande sorten och just nu skulle jag helst av allt bara vilja skrika rakt ut! Men med tanke på att vi sitter i ett stort kontorslandskap skulle nog det väcka alltför mycket uppmärksamhet för min smak, så jag valde bloggen som plats för att häva ur mig min frustration istället.

Å nu känns det lite bättre. Men jag tror det får bli lunch först innan jag ger mig på't igen. Då har jag hunnit bli tillräckligt arg och envis för att knäcka det eländiga problemet. För knäcka det, det ska jag!

Schizo var ordet...

Kollade till i besöksloggen nu på morgonen och noterade att jag fått en ny besökare, en comhemsurfare från Katrineholm, Södermanland. Besökaren har varit in flera gånger och jag blir lite lycklig över att den återvänder. :)

Sen kollar jag en gång till och inser att nämen det är ju jag! Så nu har jag övergått till att fundera på hur sjutton jag hamnade där utan att jag märkte nåt... Igår var jag ju här i stan.

På jakt efter humöret

Större delen av dagen har jag gått runt med ett riktigt fånleende på läpparna och känt mig alldeles rusig. Ja så där så det bara spritter i kroppen! Lagom tills att jag kom hem, och blodsockernivån dök till nånstans runt fotknölarna, var dock humöret som bortblåst och jag kände mig alldeles vissen... Så med hörselsnäckorna i öronen begav jag mig ut på promenad runt stan på jakt efter det goda humöret. Jag gick och gick och hann nästan stan runt innan jag hittade det. För på torget, med en grymt bra låt spelandes i öronen, går en riktigt fin kriminalvårdskille i uniform förbi mig... och mer än en så behövdes visst inte för att leendet skulle komma tillbaka. Å jag kan inte låta bli att konstatera att jag inte är en alltför komplicerad varelse direkt ;)

Generös ny polare minsann

Jahapp, idag var det visst dags. Idag var dagen då jag skulle bli utkastad. Suckar lite och kommer fram till att det är lika bra att peta i sig lite mat och ny energi innan jag ger mig på't.

Med ny energi och taggad till tänderna börjar jag så bocka och böja och kräla och skruva och linda. Framför allt linda. Runt, runt och om igen. Efter ett par turer ner på golvet och bakom soffan och under bordet var det så klart.

Nya polarn comhem hälsade mig välkommen direkt.

Generös med kablar var han också. Jag hade utan problem kunnat koppla ihop med mig med nån på andra sidan gatan.

Tålamodsprövare

Det är sällan jag tillåter mig att bli riktigt irriterad på människor omkring mig. Jag brukar se det som att det mest slukar onödig energi och att det är bättre att låta det passera. Men det är inte alla gånger jag lyckas.

Det finns två tjejer som är en ständig utmaning för mitt tålamod. Innan jag träffade dem trodde jag inte att det var möjligt att bete sig så makalöst självcentrerat och nonchalant. De liknar mest av allt omogna, bortskämda ungar, trots att de snart är färdiga sjuksyrror och borde vara vuxna för länge sen.

Under dagens körövning visade de upp hela sina register och det var ytterst nära att mitt tålamod brast. Hade det inte varit för att de övriga i kören varit så sympatiska och trevliga hade jag dragit så att jag sluppit se dem för länge sen... Gaaah!

A simple world

Ibland är världen väldigt enkel att förstå. Idag är en sån dag. Öppet fönster och skyfall ute betyder då blött inne. Å en förkyld Anna är efter fyra timmars körövning en hes och trött Anna. Tänk om världen alltid vore så enkel.

Game over?

Jomenvisst serru, det gick ju att komma upp i sexsiffrigt i skjuta-ner-färgglada-bollar-spelet. När poängställningen visade 321400 sa spelet GAME OVER. Hmm.. ska det tolkas som ett tecken på att det är dags att skaffa sig ett liv igen mån tro?

Det osannolika har skett

Ja ikväll var väl i och för sig oddsen sämre än vanligt, men det osannolika sker ändå - det ska bli filmkväll hemma hos mig, på min 14 tums tv. Som jag skrev här (nr 14) är det ytterst sällan det händer. Ikväll förbättrades oddsen av att alternativet var en större tv i en stökig korridor. Då vinner min lilla tv i en lugn lägenhet ganska enkelt. Vad tv'n ska få visa återstår att se...

Hoppas ni får en trevlig lördagkväll!

En fundering

Jag funderar på om jag ska ta upp i cv't att jag numera har stora färdigheter i att skjuta ner färglada bollar och är kung på att valla mot väggen.. Det tål att tänkas på.

Jamen där är du ju!

Jag som precis börjat fundera på vart du tagit vägen, du eländiga skrivkramp!

Det är inte mycket jag tycker är så frustrerande som att skriva jobbansökningsbrev. Jag brukar inte ha några som helst problem att tipsa andra om hur de kan skriva eller vad de kan förbättra, men när det kommer till mig själv tar det tvärstopp. Skrivkrampen slår till och jag är som förlamad. Får inte fram ett ord...

Jag vet ju precis hur breven och cv't bör skrivas, men att förpacka mig själv i det formatet är förbannat svårt!

Så det får bli en promenad innan, så hinner jag klura en stund till på vem jag är och vad jag vill...

Det här med att vara hemlig..

Sen jag la till statistikfunktionen på bloggen har jag inte kunnat låta bli att spana varifrån mina besökare kommer. Inte heller har jag kunnat låta bli att roa mig med att notera att de flesta adresser avslöjar inte bara om besökaren surfar från ett företag, utan också vilket.

Så nog har jag bra koll på var ni jobbar. :) Men ni som tillhör mina dagliga bloggläsningar lär ju ha minst lika bra koll på vilket företag det är jag exjobbar på, eller vilket campus jag surfar ifrån. Å det gör mig faktiskt inget att jag inte är så hemlig för er. För resten av världen fortsätter jag dock gärna vara en hyfsat anonym bloggare...

Ahh, nytt folk!

Imorse var jag på min första föreläsning på över ett halvår. Trots att det var ett tag sen kändes det väldigt bekant och faktiskt rätt bra att luta sig tillbaka och anteckna lite. Ja, mycket skönt som kontrast till den kreativitet som exjobbet kräver annars...

Dagens föreläsning var inte en engångsgrej utan den första föreläsningen på den kurs jag kommer läsa parallellt med exjobbet de närmsta veckorna. Kursen går på det andra campuset mot där jag annars läser så det är nya lokaler, nya lärare, men framför allt - nya studenter! Det var grymt trevligt att få se så många nya ansikten och det fanns mycket som var värt att titta länge på.. Så det återstår att se om jag kommer få nåt gjort ;)

Dejtingdjungeln

Nu är det dags att se om programmet Dejtingdjungeln är sevärt...

Uppdatering: Nja, det var väl inte riktigt det. Betyget lyder väl snarare att jag inte satt still framför tv'n utan passade på att göra annat samtidigt... En samling udda människor hade de fångat minst sagt. Å det var första gången jag såg en medelålders tunnhårig man föna sitt hår...

Jeg liker å synge

Det gick över förväntan på körövningen ikväll. Imorse när jag vaknade trodde jag inte att det skulle gå att sjunga alls. Halsen värkte och på nåt skumt vis var jag alldeles öm i tungan. Jag måste med andra ord ha brytit trenden med de kärleksfulla drömmarna och drömt nåt otäckt kan man ju misstänka...

Men i alla fall, det brukar inte behövas mycket för att jag ska missa toner och sjunga falskt med en förkylning i kroppen. Jag går dock dit och den första timmen går det riktigt bra! Stämmorna jag fick sjunga var väldigt tacksamma - jag behövde varken ta höga toner eller göra så stora hopp, så jag prickade in de flesta. Efter en timme var dock halsen trött och det gjorde ont bara jag försökte, så jag satt mest och lyssnade...

Efteråt spånade vi kring hur vi ska spexa under låtarna och knäckte en del bra idéer. Å det känns som vi nog kan matcha vårt bejublade uppträdande förra året. Kul ska det bli!

Jag skulle gärna berätta mer, men eftersom vi inte är många och det är en stor sjungning så vore det alldeles för lätt att identifiera mig då... Å det vill jag inte.

Välkomna ska ni vara!

Lite uppmuntrad och mindre vissen blev jag nu när jag såg att det går att ramla in här både när man är på google-jakt efter en blogg om riksgränsen och när man söker på italienska biffar. Det ni! :)

Kärlekskrank

Två nätter i rad har jag drömt om S nu, även om jag inte riktigt tror att det är honom drömmen egentligen handlar om, utan att han får symbolisera min längtan efter någon. Ja, längtan efter någon att krama, hålla handen, göra underbara saker med... Varje gång jag vaknar och inser hur dött det är på kärleksfronten vill jag bara somna om så att jag kan få behålla den där härliga känslan.

Efter att ha läst om Brasved och Mr's dejtingplaner idag blev jag än mer desperat - jag vill också! Om än så bara en dejt och inget mer, så är det bättre än den öken som råder nu...

Jag kan inte låta bli att tänka på den där reklamen som match.com kör med nu, att alla har rätt att ligga sked. Jamen precis... NU, tack!

Vissen

Igår gick jag en 9-hålsrunda tillsammans med ett par golfare från jobbet. När jag tänkte efter insåg jag att det var första gången jag spelade på bana sen jag tog mitt gröna kort för mer än 12 år sen. När jag tänkt en stund till mindes jag att jag nog inte ens spelade på bana då. Jag hann gå en kurs och lärde mig tekniken, men tappade intresset rätt snabbt därefter... Men igår var det som sagt dags! Det gick faktiskt riktigt bra - helt klart över förväntan. Jag spelade i och för sig säkert hellre än chansade och valde höga nummer på klubborna hela tiden, men så slog jag ju också rakt och slapp i stort sett helt att leta bollar ute i ruffen... Jag kan dock inte påstå annat än att jag hade flyt på banan! Flera bollar som såg ut att gå ner i vattendrag eller bunkrar studsade på nåt märkligt vis upp igen och la sig fint på gräsmattan. Någon där uppe tyckte tydligen att det var viktigt att jag hade roligare med klubban igår än för 12 år sen... Å denna någonfick sin vilja igenom - jag gillade det och nu när jag hittat trevligt folk att spela med också så lär det inte bli lika långt uppehåll till nästa tur.

Idag har jag varit alldeles vissen. Troligtvis beror det väl på förkylningen att humöret är lika grått som himlen utanför...

Imorgon ska jag banne mig se till att vara frisk. Imorn kväll är det nämligen dags för det första repet med kören inför den stora sjungningen vi ska ha om två veckor. Vi är inte många som ska vara med så det vill till att lära sig sin stämma. Hade det inte varit för dagens vissna humör hade jag hoppat runt av lycka för att få sjunga imorgon, nu sitter jag mest och trummar lite med foten i golvet, lite lagom entusiastiskt så där...

Uuäää...

Vad har jag gjort för ont för att förtjäna en förkylning? Jag som var så skötsam i helgen när jag pysslade om växter, pillade med gardiner och på det hela taget inte var ute och syndade...

Det får bli till att bädda ner sig framför tv'n och sen sova bort eländet!

Filmkväll

Kvällen tillbringades med S och J. Planen var att hitta på nåt trevligt, framför allt för att muntra upp J som hamnat i någon svacka. Så vi bestämde oss för att fixa lite mat ihop och kolla på en film. Vi handlade mozzarella, tomater, sallad och gräddade sedan bröd - grymt gott!

Jag hade fått tag i Pixars nya film Cars och efter en lite seg start visade den sig vara en riktigt bra underhållning en söndag kväll. Ja, den kom inte riktigt upp i samma nivå som Hitta Nemo, men helt ok ändå. Det var ju en mycket klassisk story och knappast oväntat slut, men vad kan man vänta sig heller... Många sköna detaljer hade den dock. En av favoriterna var de små flygande bilarna som väl skulle föreställa flugor :)

Nästa film på tur att se är Lucky number slevin, som jag hört ska vara bra... Nån som sett den och kan instämma/dementera?

Äntligen överens

Ahh, äntligen! Det tog ett par dagars överläggning, men nu har jag och känslolivet lyckats enas! I samma veva som hans dåliga sidor blev synliga igen skingrades de tillfälliga dimmorna och skälen till varför det inte skulle fungera blev på nytt tydliga. Vilken befriande känsla!

Peinlich

Jag kan tycka att det är pinsamt att skicka iväg ett sms eller mail till fel person, men då har jag skickat det till en person. Jag har inte kvalificerat mig för ligan som de här brudarna ligger i ännu...

Dagens lärdomar

Varje dag ska man lära sig nåt nytt sägs det. Därför tänkte jag nu dela med mig av de två stora lärdomar jag dragit idag.

1) Av en trångbodd fredslilja går det att göra sju nya krukväxter.

2) Det går fortare att spendera pengar med ett kreditkort i plånboken, än utan.

Så, nu vet ni det.

De röda små liven

Fel av mig, helt själv är jag ju faktiskt inte - jag har ju mina husdjur nyckelpigorna. Just nu är samtliga i dvala utom en som övar sina flygfärdigheter kring datorskärmen. Jag kan inte låta bli att fascineras av att den kan
gå upp och ner som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Hmm, uttråkad - jag? Inte! Bäst jag parkerar mig i soffan omedelbart...

Me, myself and I

Förra veckan hade jag knappt någon tid för mig själv hemma alls. Varje kväll var det någon aktivitet. Även om det var trevliga grejer vi hittade på, så behöver jag egen tid för att hinna ikapp mig själv...

Idag känns det som jag tagit igen det ordentligt. Jag har shoppat och hittat saker så att både jag och lägenheten fick en uppfräschning. Jag har lagat god mat till mig själv och njutit av en god öl. Jag har sjungit och dansat för mig själv medan jag pysslat och varit på riktigt gott humör. Men nu ikväll fick jag nog - nu tyckte jag att det var det dags att umgås med andra. Men tji fick jag! Inte en enda i min vänskapskrets var sugen på att bege sig ut. De var för trötta, för panka eller i helt fel stad... Fullt så sällskapssjuk kände jag mig inte så att jag skulle bege mig ut och göra stan själv, så dagen får fortsätta som den börjat - mys med mig själv i soffan. Å det är inte så tokigt det heller när jag tänker efter.

Men om inte mina vänner rycker upp sig ur sina dvalor snart får jag nog utöka vänskapskretsen, ge mig ut på spaning eller ja, kanske rent av aktivera det där Spraydatekontot jag har funderat på... ;)

Idag

Idag har jag..

...blivit en betabloggare
...haft väldans många besökare. Det lockar tydligen många nyfikna när man biktar sig i andras bloggar...
...börjat dagen med en smärre chock...
...fortsatt dagen på riktigt gott humör.
...fått höra att jag såg riktigt "full i fan ut" och det stämde nog rätt bra :)
...fått uppskattande blickar och flirtat med ett par stycken. Jag skyller på dagens klädval...
...ätit lunch i nya kårhuset
...pluggat en del till morgondagens tenta.
...träffat en kompis som visade sig känna mina ljudliga grannar...

Fasiken också..

Nu håller jag ju på att trilla dit igen, trots att jag tyckte att jag och känslolivet var helt överens - den där vägen funkar inte, vi har testat den förr! Men han gör det ju så svårt att behålla övertygelsen om hur fel det är när han visar upp sina allra finaste sidor... Dessutom har han ju haft mage att gå och bli toksnygg sen vi skiljdes åt sist. Eländes elände!

Gårdagkvällen

Det har varit fyrverkerier i stan fyra kvällar i rad nu och tre av dessa såg jag och S från ett av stans högsta hustak. Igår kväll följde även J liksom en kamera med upp. S höll i kameran och tog förutom ett par bilder på fyverkerierna även bilden nedan på mig och J.


Så nu vet ni ju nästan hur jag ser ut... :) (Å för de som är riktigt nyfikna kan jag berätta att det är jag till höger... )

På konsert en fin sommarkväll

Jag var på konsert med J i förrgår. Han ringde dagen innan, sa att han fått tag i två biljetter via jobbet och undrade om jag ville följa med. Självklart! Han passade också på att fråga om jag höll fast vid att jag ville ha honom som sällskap på sittningen om en månad, vilket jag försäkrade.

Det var strålande fin kväll när vi låg på min filt medan första artisten spelade. Han la sin hand på min och log. Vi var båda på bra humör och skrattade mycket. Jag hade med mig choklad som vi delade på. Mot slutet av andra artistens spelning steg vi upp och rörde oss närmare scenen där vi sjöng, skrattade och njöt av resten av kvällen.

Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att det var nåt mellan oss, att det låg kärlek i luften...

Om man vetat bättre hade man förstått att hans hand hamnade på min när han lutade sig bakåt och att han flyttade den strax därefter. Man hade vetat att skälet till att han bjöd med mig var för att bjuda igen för att jag lovat honom en av de två gratisbiljetter jag vann till sittningen och att i hans värld ska jämnt vara jämnt.

Men man hade också vetat att vi är väldigt nära vänner och trivs med varandra. Man hade förstått att det inte fanns någon annan än just varandra vi hellre haft som sällskap den kvällen.

Vi har ju träffats förr..

Häromdagen var jag som sagt iväg på kontroll på mottagningen där man testar om man åkt på någon könssjukdom...

När jag anmälde mig i receptionen fick jag kliva in i en liten kur där man stänger om sig för att ingen annan ska höra. Jag får precis som de andra en nummerlapp som de sedan ropar upp istället för mitt namn och under den lilla promenaden till undersökningsrummet säger sjuksköterskan ingenting. Det är med andra ord väldigt mycket hysch, hysch och de signalerar att man nästan ska skämmas över att man är där.

Jag tyckte dock inte att det var nåt att skämmas för. Nä, jag är faktiskt så avslappnad att jag svarar "men vi har ju träffats förr" när läkaren presenterar sig.

Väl i undersökningsstolen kan jag inte låta bli att le åt att en hudläkare som jag träffat på allergimottagningen även undersöker de nedre regionerna i gynekologstolen.

Samtidigt tänker jag att läkaren nog hade blivit än mer förvånad än hon blev nu om jag hade klämt ur mig samma sak om jag träffat henne för ärendena i omvänd ordning...

Fyror

Jag antog Snubbens utmaning. Here we go...

1) Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:
Webredaktör
Kranförare (körde en radiostyrd kran :) )
Speditör
Säljare på Systembolaget

2) Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Love actually (har sett den ett antal gånger som avslappning dagen innan en tenta...)
The italian job
Liftarens guide till galaxen
Eternal sunshine of a spotless mind

3) Fyra städer jag har bott i:
Stockholm
London
Oxelösund
Norrköping

4) Fyra tv-serier jag gärna ser:
Vänner
Coupling
Prassel/Rescue me (när den gick..)
One foot in the grave

5) Fyra ställen jag vill åka till:
London (Alldeles för länge sen sist. Vill dock inte dit nu när det är så oroligt...)
Oslo
Montana, USA
Irland

6) Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
...blogspot.com
...blogg.se
DN.se
SvD.se

7) Fyra favoriträtter:
Vad som helst från Caffe Nero i Vasastan, Sthlm
Vad som helst från Pappa Grappa pizzeria, Norrköping
Mina egna italienska biffar
Mammas biff stroganoff

8) Fyra ställen där jag trivs:
I sängen
På min balkong, när trafiken tystnat och solen är på väg ner
Havet - vid, på eller i...
Bakom ratten i min bil (ja, på den tiden jag hade en...)

9)Fyra bloggare jag vill utmana att svara på de här frågorna:
Det är fritt att anta utmaningen... :)